Det finns saker som lindrar smärtan

Det hade varit enkelt att skriva ett inlägg som handlade om smärtan som uppstår när förhoppningar krossas, när drömmar vissnar och när verkligheten sätter oundvikliga spår i en naiv människas liv. Det hade varit än enklare att slakta laget man följer, hänga ut ledare och spelare för en dålig insats eller bara sitta och sura, sparka matchprogrammen framför sig och svära som vilken flåbuse som helst. Det hade varit enkelt.

Den här kvällen blev inte så smärtsam. Den blev en uppvisning av en motståndare som - åtminstone den här dagen - var mer än ett bättre lag.

Djurgårdens IF presterade en ishockey som jag tror - och håll nu i er - inget annat lag i Elitserien klarar av att spela. Den är aggressiv när den behöver vara det, den är känslosam och den är effektiv. Djurgården spelar en stor ishockey. Inte bara för att laget använder varje millimeter av uppspolad is utan också för att den innehåller många olika dimensioner.

Jag har nu sett alla tre matcher på plats och Djurgården har visat upp tre olika ansikten på sin ishockey.

När halva matchen gått och jag förstod att Brynäs inte hade något vaccin mot Järnkaminhockeyn studerade jag Djurgårdens avbytarbås. Där visade ledare och spelare engagemang och vilja. Deras match var inte slut bara för att den var avgjord. Det var som om alla ville visa varandra att en match ska spelas i 60 minuter oavsett resultatet på tavlan och oberoende vad motståndarna vill.

Idag var det klass rakt igenom hela Djurgården. Det smärtar att medge, men Brynäs var inte ens nära. Inte ens nära...

Det är bara en sak som lättar på det hårda tryck som vilar över mitt bröst den här kvällen och det är insikten om att det är en ny match på onsdag. På onsdag spelar den här matchen ingen som helst roll. Då står det 0-0 igen och det lag som gör flest mål vinner.

Det gör smärtan enklare att hantera. Kan det inte snart bli onsdag?