Jag har precis som alla andra frågor när det gäller spelare som tackar nej till att representera Sverige. Min grundläggande inställning är att spela i landslaget. Jag är lite "old school" när det gäller dom här sakerna.
I varje NHL-miljonärs historia finns det personer som hjälpt dom att bli det dom är. Föräldrar, ungdomsledare, vaktmästare i ishallar och förstående lärare som underlättat studierna när talangen visat sig vara större än intresset för skolarbetet. Personer som gjort det möjligt för killarna att köra dyra sportbilar och bygga hus på tomter som bara några få personer får bygglov att göra. Klubbar och förbund har utbildat killarna och gett dom förutsättningar att utveckla sin talang till något alldeles extra.
Det är priviligerade killar som borde känna tacksamhet över att få bära landslagets tröja. Jag har stor förståelse för att kontraktslägen, skador och hårda arbetsgivare säger nej. Däremot skulle jag vilja höra spelare säga att det är med stor sorg i hjärtat jag tvingas tacka nej eller jag vill inget hellre än att representera Tre Kronor, men den här gången går det bara inte. Nu känns anledningarna bara bekväma.
Jag håller med Börje Salming. Inte för att han alltid har rätt, men för att han i det här fallet är en klok person. Färre VM skulle ge turneringarna högre status och då verkar motivationen öka hos aktuella spelare.
Om jag var i deras situation skulle jag tacka ja till landslaget av en helt annan anledning. Det finns en möjlighet att dagens lirare kommer att möta BJ i någon uppvisningsmatch i sommar. Jag skulle vara försiktig med att - redan före match - vara i onåd hos honom.
För alltid en av oss
7 år sedan
