Estetik, kreativitet och en knuten näve

Det har gått en dag sedan utskåpningen av Färjestad. När jag vaknade i morse var känslan av vällust kvar. Men som den självplågare jag är trodde jag mig veta att kvalseriespöket skulle besöka mig innan dagen var över. Så blev det inte. Jag njuter ännu.

När jag påminner mig om beslutsamheten i Niclas Anderséns och Jörgen Sundqvists fysiska backspel ser jag enkelhetens vackra estetik. Ofta är det spelare som dessa som visar i vilken form ett lag är. När dom defensiva pjäserna i ett lag är timade i sitt spel ger det en fingervisning om vilken sorts tillit det finns i laget.

När jag påminner mig om hur Carl Järnkrok och Jakob Silfverberg orädda kreativitet firar triumfer som får den mest luttrade förståsigpåaren i Gavlerinken - luttrade förståsigpåare kallar fortfarande Läkerol Arena för Gavlerinken - att resa sig upp när spelarnas risktagande resulterar i avgörande mål konstaterar jag stillsamt att det är något med årets Brynäs som väcker känslor hos många fler än bara hos mig.

När jag ser fokuseringen i Tommy Jonssons ögon när det återstår två minuter och ledningen är ointaglig förstår jag att han leder ett lag som är ute på ett mycket större uppdrag än det som handlar om att slå Färjestad i den 36:e omgången. Jag förstår att Färjestad har förstått det. Deras uppträdande igår kväll fick mig att förstå att dom inte gjort en dålig match. Dom blev bara medvetna om att dom var det sämre laget den där kvällen.

Jag kan inte låta bli att njuta just nu. Jag vet att det kommer att slå tillbaka, men jag gör det ändå.

För övrigt var det nya introt i Läkerol Arena en känslomässig rollercoaster som resulterade i att jag fick torka en tår av stolthet över att få tillhöra föreningen. För er som undrar så vill jag meddela att Niklas Czarnecki även igår kväll höjde en knuten näve. Jag tror det var för en tveksam offside.