Hade någon för fem år sedan sagt till mig att Pittsburgh skulle vinna hela konkarongen och dessutom tas emot av en färgad president i det vitaste av hus hade jag visat mer än tveksamhet. Nu är det verklighet.
President Obama gjorde helt rätt. Han fokuserade på Kungspingvinernas Pingvin - Mario Lemieux. Det hade jag också gjort.
Det är många som har åsikter om det handslag som eventuellt aldrig genomfördes mellan Crosby och Lidström efter Lord Stanley minne blivit hedrat i matcherna sju.
Från början tyckte jag "bråket" påminde om de kramkalas som uppstår efter att en motståndare kommit för nära någons målvakt. Ni vet... Lite för sakens skull och mest för oss på läktarna, men sedan tänkte jag ett steg till.
Kampidrotter som ishockey kräver adrenalin och känslor. Hårda ord sägs mellan spelare under en finalserie, men när titlar har delats ut möts spelarnas blickar, kramar utbyts och en ömsesidig repekt för resultatet uttalas. Det är något speciellt och stort med just dessa ögonblick. På något sätt är det om just detta all idrott handlar.
Jag påminner mig om en av Tommy Sandlins första kommentarer efter en finalvinst. Sandlin uttryckte en respekt för motståndarna genom att tala om små skillnader mellan lagen och om att tillfälligheter avgjorde den avgörande matchen. Jag stod några bänkrader bakom motståndarnas bås och såg honom gå fram till en mycket ledsen spelare i motståndarlaget och lägga en arm om hans hals för att sedan säga något till honom. Spelaren vänder blicken mot Sandlin och nickar sakta. I det ögonblicket blev vår seger ännu större. Genom att ha förståelse den andres situation blir glädjen över den egna framgången större.
Nu vet jag inget om Crosbys och Lidströms eventuella handslag eller inte, men det påminde mig om att ha respekt för respekten...
Pittsburgh vinner Stanley Cup. Laget visade mer kyla, målmedvetenhet och hunger än vad Detroit mäktade med i den sista finalmatchen.
Motivation slår ofta klass. Utan att påstå att Pingvinerna haft färre klasspelare än Rödvingarna i sitt lag vill jag nog hävda att Pittburgh visade mer motivation än sitt motstånd.
Tidigare den här veckan kommenterade jag Kapten Lidströms uttalande om att hans lag var tvungen att sluta göra så många misstag. Ett uttalande har aldrig blivit mer talande än i slutsekunderna när Kaptenen fick möjligheten att kvittera men misslyckades. Jag kan inte sluta tänka på vilket vackert ögonblick det hade varit för ledarskapet om Lidström kvitterat. I min värld hade Rödvingarna aldrig förlorat i sudden death.
Pittsburgh då? Ni som är tillräckligt gamla kommer kanske ihåg en föregångare till Kanal 5 som hette TV Nordic. I början på 1990-talet visade den kanalen massor av matcher med Pittsburgh. Vi fick se Uffe och Kjelle Samuelsson vinna titlar tillsammans med Mario Lemieux och en hel bunt med tjecker. Jag föll pladask för Lemieux och hans sätt att spela ishockey. Stor, tuff och taktisk. Teknik och fantasi blandades till en estetisk upplevelse. Pittsburgh blev aldrig mitt lag, men Lemieux blev en favoritspelare.
Pittsburgh var för bara några år sedan en klubb som var på väg att haverera. Det är därför roligt att konstatera att den klubb som stod på ruinens brant återhämtat sig. Ni vet vart jag vill komma, eller hur? En förening kan med pengar, hårt arbete, lojalitet och tur göra underverk.
Det sägs att Detroit är en stad där hockeyn är viktigare än allt annat. I den gamla stålstaden Pittsburgh är hockeytitlarna också viktigare än vad vi kan tro.
Det finns misstag och sedan finns det misstag. Detroits framspelning till Pittsburghs 1-0 påminde mig om ett annat avgörande Stanley Cup-mål. Därför kör jag en favorit i repris.
Stort grattis till Pingvinerna och tack för inspirationen! Kan Brynäs gå från ruinens brant till bergets topp? Vi får väl se. Nu har vi i alla fall fått en förebild i Pittsburgh Penguins.
Visste hade det varit roligt om alla Stanley Cup-Pingvinger firade i festfrack?
Läser en rubrik i dagens Aftonblad som påminner mig om något annat...
Rubriken är egentligen ett citat från Nicklas Lidström. Han sade efter nattens förlustmatch att Detroit "måste sluta göra misstag".
Jag är ingen hockeyexpert, tränare, spelare eller på annat sätt knuten till någon elitverksamhet. Däremot är jag ganska duktig på att hantera enskilda individer i gruppmiljöer. Jag har från sidan av planen sett många spelare som varit rädda att göra misstag och jag har sett spelare vara bättre än vad dem egentligen är. Vad är det som händer i huvudet på enskilda spelare när det verkligen gäller?
Jag har mer än en gång försökt förstå varför duktiga spelare hanterar press, krav och förväntningar så olika? Min enkla slutsats är att varje spelare behöver få förväntningarna på laget presenterade på individuella sätt. Några behöver piska medan andra behöver morot. Någon behöver veta att det är okej att göra fel medan andra måste känna att det är förenat med offentligt spöstraff att göra misstag. En enskild spelare behöver veta att förväntningen är att han blir hjälte och någon annan i samma spelartrupp att laget är viktigare än allt annat.
Därför är tränarens uppgift inte så mycket att vara gruppledare utan snarare en individuell coach med uppgift att leda en grupp människor mot ett gemensamt mål.
Lidström vet nog vad han gör i det här fallet. Jag är inte personen att skriva en av svensk ishockeys mest meriterade spelare på näsan och därför avstår jag ifrån att göra det. Däremot undrar jag om det sitter någon spelare i Detroits omklädningsrum som egentligen behöver höra någonting annat än att han måste sluta göra misstag...
Bäckis målar igen. Trevligt och roligt för pojken, men när laget förlorade tror jag klubborna fick sig en omgång på väg ut till omklädningsrummet. Bäckis har nu målat två matcher i rad. Målform eller bara ledarskap när hans ryska kamrater hade en lite mer tillbakadragen kväll.
Det är två bra lag som möts. Matchserien har gått in i ett bäst-av-tre-matcher läge och det är nu vi får se hur det går.
Jag ser fram mot en match där såväl Caps som Pingviner gör en riktigt bra match. Det kan bli något riktigt speciellt...
Förra söndagen såg jag Brynäs spela Rögle sönder och samman. När Kenny Jönsson inte kunde leda sitt lag återstod inte mycket. Två dagar senare satt jag i Madison Square Garden och såg Rangers möta Philadelphia Flyers. Det är tvära kast ibland.
Redan när jag närmade mig The Garden upplevde jag något speciellt. 25 års väntan var över. Jag skulle få se The New York Rangers spela ishockey. För många av er är det kanske inget speciellt att få göra en sådan sak, men för mig var det här stort. Mycket stort.
Matchen var kanske ingen som jag kommer att analysera särskilt länge. Det var en match i mängden som Flyers vinner rättvist i sudden. Men upplevelsen av arena, lag och supportrar var desto större.
Två dagar senare sitter jag på en riktigt bra plats och studerar Henrik Lunquist värma upp. Inser redan under uppvärmningen att ikväll är det Match. På andra sidan står New Jersey Devils. Upplagd för många och starka känslor. Traditionens makt är stor, lagen möts ofta och supportrarna bor inte långt från varandra. Rangers hade inte förlorat mot Devils inför match och förlorade inte den här kvällen heller. Med ett sent mål kunde Rangers vinna med 3-2.
Matchen var bra, men det riktigt stora nöjet för mig var mina bänkgrannar. Människor som liksom mig själv hade följt sitt lag under lång tid. Våra samtal handlade om Sean Averys förändrade roll i laget, Stanley Cup-finalen mot Vancouver 1994 och Rangers-svenskar. Riktigt roligt, underhållande och lärorikt. En kväll som var tänkt att bli ett idrottsminne blev ett minne för livet. Jag tackar Mr Blue och Mr Red and White för lektionen och underhållningen. När vi möttes som hockeysupportrar från var sin sida av Atlanten förstod åtminstone jag idrottens betydelse för möten mellan människor.
Som sagt; det är tvära kast ibland. Brynäs - Rögle på söndagen och Rangers på tisdag och torsdag.
Nu hoppas jag att vi i morgon får en Brynässeger. Jag ska inte till Skåne, men på fredag är jag på plats i Läkerolen. Kom du också!
Fullt fokus på uppgiften! Fullt fokus på Elitserien!
Tjugo år av vänskap, sorg och ohämmad glädje tillsammans med Brynäs IF sammanfattas i några enkla rader av en supporter med ett svagt, men ärligt hockeyhjärta.
Tommy Sandlin skrev: "Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan".
