Mellan hopp och förtvivlan

Jag ska vara helt ärlig. Det fanns stunder under gårdagen som jag hade mina tankar på annat än Brynäs. Match mot Modo i bankkontoret kändes inte som någon enkel uppgift. Ingen var gladare än mig när slutsignalen gick. Segern innebär nytt andrum för laget, men det betyder inte att spänningen släppt bland oss som följer laget från sidan.

Årets Brynäs sliter på mitt humör. Det är som att befinna sig mellan hopp och förtvivlan. Ena dagen genomförs bra insatser som får mig att tro att tabelläget ljuger och att jag oroar mig i onödan. Nästa dag får jag känslan av att ingenting fungerar. Ingen av dessa känslor är med sanningen överensstämmande, men jag kommer inte ifrån att känslan är påtaglig.

Reaktionerna från spelare och ledare efter serieuppehållet har varit att allt är på rätt väg och gårdagen var avgjort ett steg i rätt riktning. Nu kommer tre matcher på rad som kommer att ge besked. Två hemmamatcher mot lag som ligger nära i tabellen och en bortamatch mot ett riktigt bra hemmalag. Känns som tre mycket lämpliga uppgifter för ett lag som behöver poäng och som behöver hitta sitt spel. Det kan ge stabilitet.

Jag har varit hård mot Micke Lind vid några tillfällen under åren, men jag måste erkänna att jag ändrat mig. Nu är han inte bara en målskytt och framspelare och han är inte bara en is- och tiddödare. Han är bägge delarna. Det är dessa saker som skiljer en spetskompetens från en stor spelare. Jag tycker att Micke Lind den här hösten har visat att han är en stor spelare. Det är roligt att kunna ändra sig.

Det är däremot mer känt att jag är svag för Pavel Brendl. Nu börjar det likna något på allvar. Jag är övertygad om att han kommer att vara skillnaden mellan seger eller förlust i många av vinterns matcher.

Avslutningsvis riktas mina ögon mot supporterklubben. Härligt att ni var på plats igår. Det är nu ni behövs. Tack för att ni försöker göra varje Brynäsmatch till en hockeyfest.