När kärlek blir besvarad

SM-guld. Lika lycklig som jag kände mig den där kvällen i Gävle lika överrumplad kände jag mig inför samma känsla. Jag hade precis fått uppleva det största man kan få uppleva som supporter. En känslomässig resa där glädjen över det egna lagets spel och framgång mer än färgat vardagen, relationer och arbetet.

Under några veckor var vi tillsammans i en bubbla. Det var som om vi var ett. Mina vänner och jag talade om spelarna som om dom var våra närmaste vänner. Vi uttalade deras namn med hjälp av smeknamn, förnamn och ibland med bara situationer. Vi var som ett förälskat par. Vi såg i varandra det vackraste. All olycklig kärlek var som bortblåst. Det som återstod var bara det rena, det äkta. Den besvarade kärleken hade lett oss fram till en aprilkväll där euforin gjorde att vi föll i varandras famnar. Det fanns inget igår, inget imorgon. Det fanns bara ett nu. Ett ögonblick där vi var ett med framgången.

Under kvällen mötte jag gamla vänners blickar och allas ögon var fuktiga. Fuktiga av lycka, stolthet och insikten om hur sällan vi får uppleva den ohämmade glädje som jag bara funnit i gemenskapen kring vårt lag.

I pausen mellan den andra och tredje perioden påminde jag mig själv om att jag - vid händelse att det skulle bli seger - skulle försöka stanna upp och verkligen ta in mina känslor, omgivningens reaktioner och därigenom få klarare minnen än vid de två andra tillfällena jag haft förmånen att på plats se mitt favoritlag vinna guldet.

När Ryan Gunderson gjorde 2-0 målet var ambitionen som bortblåst, men jag återfick fattningen. Under slutminuterna sökte jag mig inåt. Där fann jag kvalserier, besvikelser och tappade suckar. I ljuset av de mörka minnena kunde jag ta in det obeskrivliga. Min obesvarade kärlek hade till slut sagt ja till mitt frieri.

När jag tillsammans med mina vänner sent - mycket sent - lämnade Läkerol Arena kunde det ha känts som om vi lämnat efterfesten, men vi visste att det bara var förfesten vi gick ifrån. Festen den fortsätter idag, imorgon och hela sommaren.

Tack Brynäs! Tack för ett minne som jag tatuerar in i mitt sargade hockeyhjärta. Tack!

En blek kopia eller eufori?

Dags för ny match mellan Brynäs och Frölunda. Lagen har vunnit sina hemmamatcher. Det verkar som hemmaplan kan komma att avgöra. Match III var verkligen en slutspelsmatch. Känslor gick före finess stora delar av matchen. Där försvarande huvud förvillade sig bort i förhoppningen om att visa motståndarna kamp gjordes till slut tillräckligt många misstag för att hemmalaget skulle avgöra. Det mesta är sagt av andra, men jag ska lägga till, understryka eller kommentera något som andra redan sagt.

Jag tänker naturligtvis på Tommy Jonssons coachning. Jag tillhörde dom som efter match I och II ställde mig tveksam till att Jakob Silfverberg och Carl Järnkrok hade tyngd nog att avgöra matcher. Den förändring jag ville se var mer tyngd. Tommy Jonssons svar blev mer fart. Sebastian Wännström kommer in i formationen och ökar farten och det ger resultat. Deras insats tillsammans med Lavanders och Granströms kroppsspråk ledde fram till en euforisk taklyftarkänsla när Ryan Gunderson avgjorde under den plötsliga döden.

Det ska också bli intressant att se Kenta Johansson coacha laget. Jag tror Frölunda har större möjligheter att vinna om han gör det istället för att ständigt organisera domarkonferenser.

Nu väntar match IV i Göteborg. Frölunda kommer säkert att ta ett gigantiskt grepp om matchen, men min förhoppning - även om det bara är en förhoppning - är att Brynäs ska reda ut stormen och därefter jobba sig in i matchen. Med andra ord en repris av match II, men med förhoppningen om ett annat resultat.

Blir match IV en blek kopia av förra mötet i Göteborg? Kommer jag att få känna den euforiska känsla som bara en brynässeger kan ge? Vi får väl se!

Släpp pucken!

Sen hemfärd?

Brynäs spelar kvartsfinal mot Frölunda och det står 1-1 i matcher. Det är med blandade känslor jag följer matcherna. Ibland vill jag verkligen tro att en semifinal ska vara möjlig för att i nästa ögonblick tveka.

I sina bästa stunder är jag övertygad om att Brynäs kan utmana vilket lag som helst. Det är dom andra stunderna som oroar. Match II var ett sådant exempel. Svår bortamatch i Scandinavium. Laget står upp och försvarar sig på bästa sätt. När laget sedan går för kvitteringen i slutet av matchen skapas chanser, men det räcker inte hela vägen.

Brynäs hade chansen, men Frölunda stod emot och visade att det här mycket väl kan bli en serie att minnas för att den aldrig tog slut.

Flera spelare har lyft sig i slutspelet. Granströms grinighet resulterar i bra saker. Johanssons speed trasar sönder och tröttar ut Frölundas backar och Lars Jonsson visar att hans form stiger för varje match.

Frölundas Pierre Johnsson fick tyvärr kliva av senast. Tycker att han är en spelare som Frölunda behöver och visst vill man att motståndaren alltid ska kunna ställa upp med sitt bästa lag. Segrarna blir större och förlusterna lättare att hantera.

Ikväll är det dags för match III. Det blir nog en match där kampen är på isen och finessen på läktaren. Tror det blir riktigt jämnt och är inte överraskad om jag kommer hem sent ikväll.

Jag vill inte må illa

Ikväll är det match. Frölunda står och frustar i Scandinavion. Ett lag som blandar och ger. Såg matchen mot Allmänna Idrottsklubben tidigare den här veckan och Frölunda varvar perioder av stor ishockey med enkla misstag. Kanske beror det på karaktären på spelarna i laget, men jag ser en otrygghet. Även om parallellen till Djurgården haltar då deras spel har större och djupare dalar än göteborgarnas vill jag påstå att den dag Frölunda stabiliserar sitt spel blir det ett lag att räkna med.

Brynäs lider av magsjuka i laget. Det är en mycket otrevlig sjukdom. Inte bara för de som drabbas utan också för att den har en tendens att sprida sig snabbt i grupper som lever nära varandra. Jag hoppas att min magkänsla har fel och att jag slipper kräkas över ett eventuellt insjuknande av fler spelare.

Inför den förra bortamatchen mot Allmänna Idrottsklubben hade jag en känsla som inte var behaglig. Den har infunnit sig även idag. Tyvärr. Å andra sidan lever jag med förhoppningen om att jag har fel.

Tålamod och spetskompetens

Dagen efter det vissa kallar seriefinal och det jag kallar seriespel. Brynäs vinner borta mot Luleå och jag kan tänka mig att stämningen i laget är ganska bra just nu. Erkänt svårspelade Luleå och deras hemmaspel besegrades med två av ishockeyns viktigaste komponenter - tålamod och spetskompetens.

Luleås - som vanligt - furiosa inledning av matchen gav inte den sedvanliga hemmaledningen. Istället lyfte Brynäs sitt spel när Luleå började drabbas av frustration och mjölksyra. Järnkroks första mål styrs in av en försvarande hemmaspelare, men förarbetet höll högsta klass. I den andra perioden är det jämnt skägg. Brynäs fortsatte att visa tålamod och när powerplaymöjligheten kom i slutet av perioden - efter den lite obetänksamma och lite klantiga pååkningen av Niklas Svedberg - visade Brynäs spetskompetens. Hansen till Silfverberg och smackelibang upp i nättaket av Järnkrok. Spetskompetens att njuta till.

Jag är mycket nöjd över att se hur det offensiva Brynäs hanterar att spela bortaspel när det krävs. Försvarsspel är en mycket viktig del av ishockeyn och när ett lag hanterar spelet i bägge ändarna av spelplanen blir man svårslagna. Titta bara på Luleå. Ett lag som den här säsongen har prioriterat försvarsspelet rejält. Påminner ibland lite om det italienska landslaget i fotboll. Det har tagit dom långt - och frågan är inte om det kommer att räcka riktigt långt i ett slutspel. Om Luleå och dess supportrar ser styrkan i sitt eget spel skulle dom ha roligare än vad dom hade igår kväll.

Jag har i alla fall hur roligt som helst just nu. Även om det inte blir slutspel, utgång i kvartsfinal eller ingemansland tänker jag njuta så länge jag bara kan. När vi var i Prag under Europacupspelet hösten 1999 sa en god vän till mig att vi var tvungna att njuta. Vi kanske aldrig mer skulle få vara med om det igen. Nu har det gått 13 år och jag njuter inte längre av guld, jag njuter av tillfälliga framgångar. Om dessa tillfälligheter ger mig en lång hockeyvår återstår att se. Jag njuter nu. Punkt.

Ikväll gjorde det det

Såg matchen. Tog en öl. Lutade mig tillbaka för att fundera över hur det där gick till? Det var inte så svårt att komma fram till några provisoriska slutsatser.

Samspelet mellan Niklas Svedberg och backarna firade stora triumfer. Svedberg såg dom flesta av skotten tidigt och när han inte gjorde det verkade pucken älska vårt klubbmärke. Niklas gör några fantastiska minimalistiska räddningar med benskydden i slutet av matchen. Han är värd all beröm han kan få, men backarna ska också få ett erkännande. Åtminstone av mig.

Jag njöt av Jonas Nordquist och Mads Hansen. Dom gör allt det jobb man kan begära av en hockeyspelare. Detsamma gäller Mats Lavander.

Borde jag då inte ägna 10 000 tecken till att hylla Silfverberg och Järnkrok? Jag vill att dom som ännu inte förstått storheten i Silfverberg ska få möjligheten att upptäcka det själv. Han är just nu så bra att jag bara vill förtränga att vi bara får se honom den här säsongen. Därefter kommer det att dröja innan vi ser honom i våra färger igen. Njut nu! Köp biljetter oavsett vilket lag du följer. Ta chansen att se en blivande världsspelare. Du kommer inte att bli besviken. Jag lovar dig.

Järnkrok står inte långt bakom Silfverberg i kön av spelare som kommer att etablera sig bland dom allra bästa, men han står bakom. Det är inte alls omöjligt att han spelar kvar i Elitserien en säsong till.

Jag känner stolthet över hur laget hanterar bortamatchen mot Luleå. Man är bättre än Luleå. Det räcker inte alltid till tre poäng, men ikväll gjorde det det…

On the road again...

Match mot Luleå ikväll. Granström är ny på listan över spelare som inte är redo för nedsläpp i Coop Forum. Blir därför intressant att se hur laget formeras under match.

Den mycket lovande junioren Elias Lindholm får nog en del istid ikväll. Kanske går han rakt in i kedjan med Johan Larsson och Daniel Widing? Vi får väl se.

Det här är den första av tre raka bortamatcher. Skulle kännas bra med en poäng. Resan till Göteborg på lördag skulle kännas en aning enklare med ett sådant resultat.

Känslor och karaktär

Tycker så mycket om mitt Brynäs just nu. Halva laget sitter på läktaren och vilar medan resten av laget vinner matcher. Brynäs är i serieledning - om än bara för ett dygn eller två - men det är trots allt en serieledning. Jag famlar runt i huset och letar förklaringar som håller. Struntar i detsamma och frossar istället i all tänkbar information om lagets framgångar.

Jag njuter därför att jag kan njuta just nu. För några år sedan var mitt hockeyliv präglat av ångest, krossade drömmar och oro. Känslor som känns avlägsna just nu, men också känslor som jag när som helst kan frammana. Kanske är det just därför det känns så bra just nu. Kanske.

Måste nämna Lasse Jonsson. Den petade spelaren med det dyra kontraktet. Han kunde ha gjort som många andra gjort före honom. Ni vet; satt sig längst ut på en bänk. Inte lyssnat på tränaren och bara stulit energi från andra. Det har inte Lasse J gjort. Han försöker, han sliter och han blir allt bättre. Karaktär är det ord jag letat för att beskriva hans person. Kanske kan han inte ha något annat i årets upplaga av Brynäs? Det krävs den typen av karaktär för att få vara med och spela i ett lag som har framgång.

Brynäs - Djurgården

Matchen i lördags värmde mitt hockeyhjärta. Det var en match som påminde mig om varför jag tycker så mycket om vår sport. När en sådan match spelas mellan lag som också har en historia som har några år på nacken blir det av någon anledning bättre matcher.

Ikväll spelas en annan match med en än mer omfattande historia. Brynäs möter Djurgårdens IF i Läkerol Arena. Jag är inte den som tror att vi kommer att få uppleva samma kraftfulla finesshockey som senast, men om jag inte hoppades vore jag inte mig själv.

Estetik, kreativitet och en knuten näve

Det har gått en dag sedan utskåpningen av Färjestad. När jag vaknade i morse var känslan av vällust kvar. Men som den självplågare jag är trodde jag mig veta att kvalseriespöket skulle besöka mig innan dagen var över. Så blev det inte. Jag njuter ännu.

När jag påminner mig om beslutsamheten i Niclas Anderséns och Jörgen Sundqvists fysiska backspel ser jag enkelhetens vackra estetik. Ofta är det spelare som dessa som visar i vilken form ett lag är. När dom defensiva pjäserna i ett lag är timade i sitt spel ger det en fingervisning om vilken sorts tillit det finns i laget.

När jag påminner mig om hur Carl Järnkrok och Jakob Silfverberg orädda kreativitet firar triumfer som får den mest luttrade förståsigpåaren i Gavlerinken - luttrade förståsigpåare kallar fortfarande Läkerol Arena för Gavlerinken - att resa sig upp när spelarnas risktagande resulterar i avgörande mål konstaterar jag stillsamt att det är något med årets Brynäs som väcker känslor hos många fler än bara hos mig.

När jag ser fokuseringen i Tommy Jonssons ögon när det återstår två minuter och ledningen är ointaglig förstår jag att han leder ett lag som är ute på ett mycket större uppdrag än det som handlar om att slå Färjestad i den 36:e omgången. Jag förstår att Färjestad har förstått det. Deras uppträdande igår kväll fick mig att förstå att dom inte gjort en dålig match. Dom blev bara medvetna om att dom var det sämre laget den där kvällen.

Jag kan inte låta bli att njuta just nu. Jag vet att det kommer att slå tillbaka, men jag gör det ändå.

För övrigt var det nya introt i Läkerol Arena en känslomässig rollercoaster som resulterade i att jag fick torka en tår av stolthet över att få tillhöra föreningen. För er som undrar så vill jag meddela att Niklas Czarnecki även igår kväll höjde en knuten näve. Jag tror det var för en tveksam offside.

Tack Brynäs!

Precis hemkommen efter den övertygande segern mot Färjestad är det inte helt enkelt att sortera intrycken.

• Jag vill skriva om hur laget överraskade mig med sitt spel särskilt med tanke på dom tre senaste insatserna som föregick kvällens.
  
• Jag vill skriva om hur enkelt det måste vara att spela med Silfverberg och Järnkrok.
  
• Det känns oundvikligt att inte nämna Mads Hansen och Mats Lavanders eviga slit.
  
• Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv om jag glömde Jonas Nordquists uppoffrande spel för laget och skulle jag kunna sova utan att påminna om Jörgen Sundqvist resoluta tacklingsspel?
• Hur ska jag klara av att formulera den estetik som förenades med lagets övertygelse om sin egen förträfflighet?

Jag väljer att inte göra något av det. Orsaken är att jag - med mitt bristande kunnande - inte skulle göra enskilda spelare rättvisa.

Istället väljer jag att uppehålla mig kring det som ändå gjorde störst intryck på mig den här kvällen. Brynäs visar smartness när Färjestad vill annat. Brynäs mentala styrka är imponerande. Ikväll hade det varit enkelt att ställa upp på alla de fighter Färjestad ville ha igång, men istället log brynäsarna mot sina motståndarnas tafatta försök att med primitiva medel försöka ändra matchbilden. Jakob Silfverberg beskriver det så vackert i dagens ExPress. Det finns en gemensam korrigeringskultur i laget. Det är sådana saker som kan bära ett lag långt.

Den här kvällen kommer jag att minnas ett frustrerat Färjestad. Ett Färjestad som lämnar Gävle väl medvetna om att man inte bara förlorat matchen med fyra mål mot ett. Man lämnar Gävle mycket väl medvetna om att den mentala matchen förlorades med större siffror än så.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv att tänka tankar som jag inte tänkt på mycket länge. Det är tur att det är ny match på tisdag. Då får jag möjligheten att komma ned från mina små moln, men fram tills dess förbehåller jag mig rätten att njuta.

En obesvarad kärlek

Hockey. Ett spel jag aldrig behövde lära mig att älska. Jag föll på samma sätt som vi så ofta gör när det är självklart att vi är ämnade för varandra. Vi möttes och vi njöt under många år. När tonåren kom och min kärlek visade sig vara större än hennes skildes våra vägar åt. Hon ville inte ha mina bristande förmågor och jag hänvisades till ett liv utan henne. När jag såg andra bli omfamnade av henne förstod jag att min kärlek till henne aldrig skulle bli besvarad på det sätt jag ville.

Med tiden lärde jag mig hantera det obesvarade och fann mig tillrätta bland många andra som älskade henne lite sådär på avstånd. Då och då vände hon upp sitt ansikte mot mig och för några ögonblick kände jag mig sedd. Så här lång den här vintern har hon visat upp sitt största leende mot mig. Det har funnits stunder när jag - på allvar - trott att hon menar allvar. Att det - trots våra tidigare erfarenheter - skulle bli vi två. Jag är äldre idag och vet att ett flyktigt ögonblick av kärlek inte är något att bygga en livslång relation på.

Brynäs har hittills den här säsongen gjort gott för mitt sargade hockeyhjärta. Inte bara för att man vinner fler matcher än på många år och inte heller för sättet man gör det på. Min ömsinta och djupa respekt har med andra saker att göra.

Jag och mina vänner har hånats, bespottats och förnedrats under några år, men nu lyfter vi våra blickar och i vår varma blick kan ni utan se vårt överseende med den avundsjukes tillkortakommanden i deras desperata men olyckliga formuleringar. Vi tänker stilla att - er tid kommer.

Den här säsongen ser jag fram mot nästa match med längtan och inte med den oro som bara ett sargat hjärta kan göra. Brynäs har hittills den här säsongen gett mig hoppet tillbaka.

Hon kommer aldrig att älska mig på det sätt som jag en gång drömde om, men bara att hon under några korta månader ler mot mig har gett mig hoppet. Tack.

Lokaltidningar, supporterklubbar, föreningar och andra tävlar i grenen om att skapa dom största förväntningarna inför säsongen. Jag gillar det, men jag rycks inte med. Det är fortfarande augusti. Lagen har varit på is i några veckor - med undantag för LHC - och inget tyder på att något lag vunnit någon titel ännu.

Imorgon spelar Brynäs sin första träningsmatch för året. Det ryska motståndet ersattes av det uppländska. Åkte i helgen förbi arenan i Uppsala och hade gärna gjort det imorgon istället. Jag ska erkänna att förväntningarna inför säsongen nästan är i paritet med Brendlåret, men bara nästan.

Hur som helst; nu börjar det närma sig. Om knappa två veckor sitter jag själv parkerad på Gärdehov i Sundsvall för årets upplaga av SCA-cupen. Upptryckt i något hörn kommer jag att sitta och sucka över dåliga uppspel och jubla över lyckade passningar. Jag kommer att leva i illusionen om att det är på riktigt. Det är väl det försäsongen är till för?

Om jag längtar till nedsläpp? Tycker lillgrabben om glass? Sover Dolly Parton på rygg?

Kom igen nu, Brynäs!

Nu djävlar!

Gillar Brynäs målsättning om att vinna hela konkarongen. Så ska det låta! Varje elitlag bör ha den målsättningen inför säsongen. Om man inte har det kan man lika gärna lämna elitdivisionen. Vilka som sedan står där med guld runt halsen är en helt annan sak.

Målsättningar ska vara realistiska och möjliga. Jag vill påstå att alla lag har möjligheten att vinna. Det är ishockey det handlar om. I vår sport finns inga färdiga sanningar - förutom den som säger att Färjestad allt som oftast spelar final.

Snart släpps pucken och då djävlar!

En stolt hundraåring

Det finns så mycket att säga, så mycket att skriva och så många osorterade tankar just nu.

Den gångna säsongen satte sina spår. Precis när representationslaget gick på is blev jag förälder. Intrycken från isen grumlades av sonens frågor om världen utanför isen. Min egen lycka håller i sig, men intrycken saknar struktur.

När sommarens första dagar får syrenen att blomstra på ett sätt som gör att man aldrig vill att det ska ta slut kommer jag på mig själv att fundera över vem som ska passa Widing. När sonens blick ingjuter hopp om en framtid värd att möta konstaterar jag att Ollas är efterlängtad, att Johansson mycket väl är en joker och att Gunderson ska bli spännande att se på isen.

Ägnade en kväll åt Honken. Såg final V från 1999 och mindes med värme vad han då åstadkom. Jag är säker att hans ord kommer om att få spela i Brynäs kommer från hans hjärta och inte är legionärens tillrätta lagda ord för att blidka supportrar.

Johan Larsson och Jakob Silfverberg har visat ungdomlig mognad när man väljer att stanna kvar trots dollar och äventyr som väntar. Järnkrok visade samma medvetenhet som han gör på isen när han resonerar likadant.

Jag kommer att skriva mer och ofta under den säsong som kommer. Det är en säsong jag längtar att möta. Den stolta hundraåringen ska ha mig som ständig följeslagare.

Kortisar

Jesper Ollas - Ny mas i laget. Jag tillhör den typen av supportrar som inte bryr mig om spelares ursprung och bakgrund. Välkommen och lycka till!

Andreas Dackell - Kaptenen förlänger. Bra och viktigt. Dackell såg hungrig ut och jag är ganska säker på att Färjestad fått det rejält jobbigt om Kaptenen spelat kvartsfinalerna. Jag tror Dackell kände det också och vill visa att Brynäs under hans ledning kan gå längre i ett slutspel.

Semifinalerna - Färjestad visade klass och AIK trötthet. Resultat därefter. Luleå och Skellefteå visade styrka, fart och vilja. Imponerades av Skellefteås sätt att vinna matcherna. Måste också berömma Adam Larsson.

Finalen - Färjestad. Inte för att jag vill det, men för att det brukar krävas att ett lag förlorar en final innan man vinner en.

Kvalserien - Växjö dominerar hela säsongen och firar redan under helgen. I smyg. MoDo blir kvar i Elitserien. Vinner allt som är kvar och då Tälje slår Rögle i nästa omgång avgör MoDo på hemmaplan. Trott det den som vill.