Rumsrena Skellefteå?

Kom hem från matchen igår mot Skellefteå och kunde konstatera att jag fortfarande var ilsken över det sätt som valda delar av Västerbottniska AIK valt att uppträda när de gästade Läkerolen.

Nu tänker jag inte på Pojken Larsson som ville visa att han minsann inte alls tar åt sig av trashtalk, eller som på ett synnerligen välgenomtänkt sätt valde att manifestera ungdomlig entusiasm genom obeskrivlig dumhet. Jag tänker på det lag som inte hade lärt sig att hantera frustration och eget misslyckande på något annat sätt än genom att avsiktligt skada vår kapten.

Döm om min förvåning när jag fick se elitspelare välja en lösning på ett problem genom att söka upp en helt ofarlig situation på isen för att skada en motståndare. Jag ser mycket ishockey varje säsong och har gjort det under många år och det var länge sedan jag såg någon bete sig på det sätt som flera skelleftespelare gjorde igår.

Med åren har jag lärt mig att respektera Skellefteå AIK. Det har varit en förening som kännetecknats av skridskoåkning, kämpatag och lite finess. Jag är så gammal att jag beundrade Göran Lindblom och Mikael Granstedt och jag anser att Jan Erixon är en av svensk ishockeys mest bortglömda storspelare. I Skellefteå såg jag något som jag faktiskt uppskattade trots att jag är brynäsare.

Igår dog det. Jag vill mena att om Skellefteå AIK, och dess ledning och supportrar, visar stöd för det som hände i Läkerolen igår kväll tar dem inte bara död på myten om Skellefteå AIK, man tar också död på en liten bit till av svensk ishockey.

Ni som läser min blogg vet att jag älskar ishockey för farten, kampen och tekniken. Tacklingar tillhör spelet, men riktiga spelare försöker inte skada sina motståndare. Jag har sett brynässpelare göra korkade saker, men jag har aldrig försvarat dessa dumheter. Jag tar avstånd från det. Låt oss hoppas att Skellefteå AIK gör likadant.