Hockeymusik

Jag går precis som alla andra supportrar i väntans tider. Vi väntar otåligt på att få reda på vad våra pengar räckt till.

Jag använder tiden till att fundera över vilken musik som egentligen passar bäst till ishockey? Tråkigt liv, säger någon. Mitt liv, svarar jag.

Hur mycket hockey är det egentligen i The Hives? Är E-type den som skapat den internationella ishockeyns signaturmelodi? Miles Davis, Rage Against the Machine, Siw Malmqvist...?

Jag är musikintresserad och konstaterar att ishockey och musik har oerhört mycket gemensamt. Det verkar finnas ett musikaliskt stycke som på ett exakt och självklart sätt kan ackompanjera minsta nedsläpp på någon oskottad naturis i något förortsområde.

Hur många gånger har jag inte, efter förlustmatcher, funnit tröst i Morrisey eller hur många gånger har jag inte släppt ut all inre frustration till Metallicas svarta album. Hur många gånger har jag inte sjungit med i den enklaste av poslingor efter segrarna.

Hockey har mycket gemensamt med musik. Hur tröstar du dig efter onödiga uddamålsförluster och hur firar du triumfen när vi är på väg mot titeln?

I en tid när inga skridskor slipas, inga isar spolas och inga klubbor lindas krävs det mycket av oss som längtar till nedsläpp. Nä, nu är det dags för cd-byte. Ikväll blir det något som får mig på bättre humör. Vad? Jag väljer mellan U2, Pixies eller Miss Li. Miss Li gör mig alltid glad. Lika glad som jag blir när Brynäs vinner matcher. Ser ni sambandet?