Lojalitet eller lättja?

Vad var det egentligen som hände i Övik i måndags? Länge övervägde jag att låta det passera obemärkt, men jag kan inte hålla mig. Magnus Wernblom blev avtackad med en stående ovation i samband med matchen mot Skellefteå!

Hur tänkte dom? En spelare som med sin rutin var anställd för att visa alla i laget att han var beredd att göra sitt jobb i varje byte, i varje match och på varje träning bestämde sig för att sluta mitt under brinnande säsong. I egenskap av arbetsgivare hade jag nog agerat annorlunda än vad Modo valde att göra. En avtackningscermoni, tröja i taket och stående ovation från läktarhåll! Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det.

I lördags satt jag bakom Frölundas bås och såg Ronnie Sundin i slutminuterna mana på andra i sitt lag trots att han inte just då hade förtroendet att få spela på isen. För några år sedan hade vi ett eget exempel i Brynäs. Vi fick se Anders Huss arbeta hårdare än någonsin trots att hans istid inte var många minuter per match. I varje elitserielag finns det äldre spelare som leder sitt lag i med och motgång. Karaktärer som låter tränaren avgöra på vilket sätt, när och hur mycket han ska bidra med till laget.

När Wernblom uppmärksammades av sin klubb och av sina supportrar för att han vek ned sig, för att han inte orkade bidra med det han kan och för att han helt enkelt inte ville gå till jobbet blir jag inte bara förvånad, jag blir förbluffad...

Nåja, det är inte mitt problem. Det är MoDo som ska hantera situationen när nästa spelare tänker berätta för sin omgivning att inte heller han tänker gå till jobbet...