Sambohockey

Kristin på läktaren frågade i det senaste inlägget vad min sambo tyckte om matchen i lördags. En i mina ögon mycket berättigad fråga och den kräver därför ett respektfullt svar.

Min sambo har varit två gånger på hockey i Gavlerinken. Den första gången i något sorts nykärt tillstånd där hon överraskade mig på plats. Jag hade ingen aning om att hon skulle vara där. Överraskad vara bara mellannamnet...

Den andra gången var hon något mindre nykär och vi var på väg till goda vänner, men av okänd anledning råkade vi mellanlanda för hemmamatch med Brynäs. De frågor hon ställde under den matchen satte min relation till sporten i ett annat ljus. Hon frågade bland annat varför 4 500 människor applåderade när en spelare slog pucken till icing. En bra fråga tycker jag numer, men i just det ögonblicket blev jag förbluffad över att någon inte såg det heroiska i att få ut pucken ur egen zon efter att ha varit hårt tillbakapressade.

I lördags var det dags för sambodebut i Läkerolen. Jag är alltid spänd inför match och inför lördagens batalj kände jag det lätta trycket över bröstet redan innan match. Det var med bävan jag oroade mig för hur matchen skulle sluta. För säkerhets skull tog jag en öl innan match och sambon ett glas vin. Jag tror vi gjorde det av helt olika anledningar.

Nu slutade matchen väl för oss bägge. Sambon såg ut att glädjas med lagets framgång och hon pratade en del om att Brynäsklacken borde skaffa en ny trumleverantör. Timrås trumma lät bättre enligt henne. Hon gladdes med mig och laget. Om jag ska vara ärlig tror jag att glädjen doserades i precis den ordningen...