Inte så mycket att vare sig säga eller skriva

Brynäs åkte till Övik med en skadeskjuten trupp och gör match i två perioder, men i den tredje är det spel mot ett mål. MoDo vinner klart, rättvist och man gör det med all önskvärd tydlighet. Brynäs orkade inte, kunde inte och hade inte - den här kvällen - förmågan att rubba MoDo.

Nog sagt om det. Jag återkommer till det en annan dag.

Jag loggade - egentligen - bara in för att få nämna Alexander Sundström. När slutsignalen ljudit och representationslaget var på väg att lämna isen med den där sortens blick som ingen egentligen vill möta. Irriterade, förbannade och besvikna lämnade spelarna isen och i precis det ögonblicket vänder Alexander sin lika revanschfyllda blick upp mot ståplats. Han tar några skär mot oss som står där, han klappar sina handskar mot varandra som en gest för att vi var där och för att han vet vad vi känner.

Jag vet inte varför hans gest värmde så särskilt den här kvällen, men värmde var precis vad den gjorde. Hans gest talade sitt tydliga språk. Det var som om han ville tala om för oss att han förstod det vi redan visste; Vi vinner tillsammans och vi delar smärtan när förlusten är ett faktum.

Alltså utnämner jag Alexander Sundström till dagens bäste brynäsare på isen. Inte för att han spelade bättre ishockey än någon annan utan för att han ville dela smärtan med oss.