Den här betraktelsen är den första av flera där jag behöver er hjälp för att få klarhet i mina tankar kring mitt lag och min sport.
Det är söndagen den 6 april 2003. Vädret är vackert och det var möjligt att ta en öl på en uteterass. I alla fall om man var i Stockholm. Fyra år tidigare hade vi segerrusiga kramats, jublat åt Brynäs tolfte SM-guld, men den här eftermiddagen spelades en helt annan - om än lika - avgörande match.
Brynäs mötte den där dagen Hammarby på Hovet inför några tusen åskådare. Det återstod tre omgångar av den där serien ingen vill spela i och Brynäs var tvungen att vinna. Matchen slutade med att Brynäs vann med 6-3 och behöll sin plats i Elitserien. Några dagar tidigare hade Linköping slagit samma Hammarby och blivit helt klara för avancemang till Elitserien.
Varför är den här dagen så intressant? I min värld finns det några svar som är mer giltiga än andra.
För det första för att det var en av de dagar då trycket över supporterns bröstkorg lättade, nitroglycerinet kunde ställas in i läkemedelsskåpet och en ny fånig säsong kunde inledas. För det andra för att det var den dagen som Linköping och Brynäs vägar skiljdes åt och det är om just det den här betraktelsen ska handla om.
Vad kan förklara att en av Sveriges mest meriterade hockeyföreningar och en nykomling i sammanhanget utvecklats så olika på endast sex år? Två lag och två föreningar som då stod på samma sportsliga nivå?
Det enkla svaret är naturligtvis pengar - mycket pengar. Men är det den enda förklaringen? Vad har LHC gjort annorlunda? Jag säger inte bättre - jag säger annorlunda.
Det något mer komplicerade svaret skulle kunna vara att de regionala skillnaderna mellan klubbarna erbjuder så olika förutsättningar för inkomster. Jag tror att även det är en rimlig förklaring, men räcker det som förklaring? Jag tror inte det.
Ett tredje - och lika trovärdigt - svar är att den nybyggaranda som präglade LHC under åren innan fick energi av framgången medan det för Brynäs blev att på något sätt börja i uppförsbacke.
Missförstå mig inte. Jag känner med min förening och jag vet att det finns många goda ambitioner, målsättningar och entreprenörer i föreningen. Men faktum kvarstår och det ger mig inte svaret på frågan; varför?
Vi vet alla att framgång i dagens idrottsvärld - egentligen - har sin grund i vem som har störst plånbok och inte ens de tunga plånböckernas lag får alltid framgång.
Min grundfråga kvarstår; hur får man en större plånbok? Spara, satsa utan täckning eller satsa ungt? Alla tre alternativen är möjliga och beprövade. Spara brukar ge stabilitet, satsa utan täckning stavas Björklöven, Team Boro, Vita Hästen och satsa ungt brukar ge en stark lokal förankring.
Jag vill att mitt Brynäs ska återta platsen i ishockeyns absoluta finrum, men jag ställer mig tveksam till att den matchen kommer att avgöras på isen. Den matchen kommer att avgöras i helt andra lokaler än i träningshallar, gym och i den evenemangsarena vi kallar för hemmaplan. Finns det ett fjärde alternativ? Vilket är i så fall det?
Det här inlägget handlar om Brynäs, men det skulle kunna ha handlat om en mängd olika klubbar runt om i hockeysverige. Jag valde att skriva om det lag jag följer, men jag är övertygad om att det finns många andra som i likhet med mig tänker i liknande banor.
Hur tänker du?
Den blomstertid nu kommer
8 månader sedan
4 kommentarer:
Du har verkligen tänkt på det här ser jag, det är en stor fråga och något exakt svar får den förmodligen aldrig, åtminstone inte från mig. Men jag ska ändå försöka mig på att komma med några tankar kring det hela.
Varför? Ett fjärde alternativ är att LHC redan då satte en hög målsättning, lade upp en plan som stakade ut vägen de måste gå för att nå dit och följde den till punkt och pricka. Förutsättningen för att detta skulle fungera bygger på dina tre alternativ.
Men borde då inte Brynäs ha kunnat göra något liknande? Jo och det gjorde man förmodligen också men om vi återigen ska återvända till de tre alternativen så såg -och till viss del ser fortfarande- förutsättningarna lite annorlunda ut. En del är, som du påpekar de regionala skillnaderna, jag tror även den ekonomiska börda som byggandet och det egna ägandet av arenan till viss del spelar in.
Men det som i mina ögon kan ha stört den planerade vägen mot framgång mest är den turbulens inom föreningen som pågick under några år med förskingring, klubbdirektör med trassliga affärer och en del annat på listan. En turbulens som stal mycket energi från det viktiga arbetet att få hela organisationen att jobba efter en och samma linje, eller röda tråd om man så vill, något som också betydde att man för att reda upp det hela förmodligen flera gånger fick ta något eller några steg tillbaka för att vrida skutan rätt där man hade glidit iväg åt galet håll.
Om jag nu ska blanda ihop metaforerna tycker jag mig fortfarande se vissa knutar på den röda tråden -som jag lämnar därhän tills vidare då jag tror att anledningen till dem kommer avhandlas i något av dina kommande inlägg- men att skutan ändå är på väg åt rätt håll.
På frågan hur man får större plånbok är det enkla svaret att man måste få till en bättre produkt och bli bättre att sälja den. Mycket enklare att säga än att genomföra naturligtvis men vad gäller själva laget tror jag det är där man måste börja, att spara sig till en större plånbok håller helt enkelt inte om det betyder att man måste spara på truppen. Tänker då främst i banorna att den vanlige måttligt intresserade Svensson som går på hockey några gånger per säsong gör det för att se något spektakulärt, för att se profiler och för att få se underhållande spel. Ett budgetlag som i högre grad måste anpassa spelet efter resurserna kan ha sin skönhet ändå för oss som är riktigt intresserade men nämnde Svensson ser förmodligen inte det som tillräckligt intressant för att lämna TV-soffan till förmån för LA nästa gång.
Just LA är också en viktig punkt, det behövs få dit fler evenemang, allrahelst den tid då hockeysäsongen ligger nere.
Finns säkert mycket fler saker att ta upp, men detta var vad som rent spontant dök upp i huvudet på mig. Efter lite mer tid att fundera på frågan kanske jag får lov att återkomma i ämnet.
OJ!
Detta inlägg kräver mer tankar än de jag nu ger mig i kast att skriva. Linköping (min födelseort) hade innan hockeylaget ingen sportkultur att luta sig emot förutom handbollen på 70-talet. SAAB IF. Fotbollen var iskall trots att Derby spelade i allsvenskan och faktiskt även SAAB. Staden var svältfödd för sportevenamang, ishockeyn blev dess ventil och man skall komma ihåg att det är inte så länge sedan som Vita Hästen, var Östergötlands no 1 i hockey.
Jag kan här och nu säga att när LHC gick upp första gången för att ramla ur direkt så kändes det som att man var rökta, men staden, invånarna och näringslivet ställde upp. Vad många inte vet eller förträngt är att LHC hade inte funnits idag om man inte gått upp den andra gången. Ett mål från konkurs. Man satsade med lånade pengar och med tur och skicklighet höll det. Det kunde likaväl gått till sällare marker..
Brynäs har något på gång, det är helt klart. Det tar tid men vänta och se. Problemet som kan finnas är att Brynäs/Gävle har en gammal tradition. Det sitter liksom i väggarna när det gäller kultur och att försöka vända trender. Södertälje och Leksand letar efter sin historia, även om jämförelser i övrigt är skilda åt.
Till sist så tror jag och detta är min åsikt att gamla klassiska städer/lag har svårare att hitta vägar. Det förväntas gå på utan att man gör det lilla extra. Bara för att man heter Brynäs, SSK eller Leksand så sker inget med automatik.
En lång och i många stycken osammanhängande kommentar som jag greppade bara..så där liksom.
En liten detalj till som kanske är lite utanför ämnet, eller kanske berör mer än det specifika ämnet.
Jag saknar en ledare.
Med det menar jag en i stil med vad Glennert var för fel kaffelag, med han -minns inte namnet- som under många år var mannen bakom uppbyggnaden av HV71. -framförallt bakom uppbyggnaden av plånboken-
Jag saknar helt enkelt en ny Ture Wickberg.
Nu ser ju inte verkligheten riktigt lika ut som när dessa gubbar var igång och utrymmet för den typen av människor är mindre än förr, men visst vore det -i brist på bättre ord- härligt att få se en karismatisk klubbledare av den typen, gärna en som kan konsten att få roliga och positiva rubriker i media.
Som sagt så är det lite utanför ämnet men jag tycker att det är en viss del i det hela. Ska klubben och laget ta steg framåt krävs också starkt ledarskap som vill visa framfötterna och kan man också få positiv respons från media kan en sådan sak ge skjuts framåt i jakten på sponsorer och därmed större plånbok.
Det måste sägas att jag har ytterst liten inblick i hur stark ledningen av Brynäs är idag och kan vara ute och cykla en del, en hel del t o m, men även om jag ser en del goda egenskaper i flera av dagens styrande så tycker jag inte mig se Han, eller för den delen Hon, med stort H.
Slutligen måste jag hålla med Kent angående kulturen, den sitter i väggarna i Gävle och i viss mån finns det också i blodet hos många Gävlebor. Just därför tar nog många som Kent påpekar Brynäs för givet och engagemanget blir mindre än det borde vara, illa om dessa är gamla fans, desto värre om det är presumtiva sponsorer.
Häpp, det var ett till utdrag av mina tankar, känns dock fortfarande som att jag inte gett något tillfredsställande svar på din fråga så det kanske kommer mera...
Det finns många bottnar i frågor som dessa och svaren känns ibland givna för att andra dagar vara exempel på förvirring.
Ni har bägge visat exempel på klokskap.
Tydlig ambition, trovärdighet, målmedvetenhet kan ge framgång. Jag fastnar särskilt för resonemanget om att den långvariga - kulturen - skapar svårigheter för föreningar som vill ta nästa steg i sin utveckling.
Det är ett sorts moment 22. Traditionen som borde ge kunskap och insikt om hur en klubb ska skötas och drivas blir istället en börda? Intressant och sant.
Tack Tomas och Kent för att ni hjälper till att reda ut begreppen.
Snart är det dags för nästa Tvivlares tankar...
Skicka en kommentar