Kvalfylld påminnelse

Den här kvalfyllda eftermiddagen har lärt mig mycket och allra tydligast framstod insikten om idrottens skoningslösa brutalitet. Jag tänker inte bara på det känslomässiga kaos som idag präglat tusentals supportrar till Allmänna Idrottsklubben, Almtuna, Rögle och så det det där dalalaget som aldrig verkar lyckas nå rätt station. Jag tänker på en annan kvalserie som också avslutades idag.

Sundsvall Hockey mötte på hemmaplan Tingsryds AIF i en helt avgörande match om en plats i Hockeyallsvenskan. Sundsvall var tvingade att vinna inom 60 minuter och trots ledning långt in i den tredje perioden förlorade man med uddamålet.

Sundsvall har varit den fula ankungen i elitsammanhang. Klubben har saknat pengar sedan den misslyckade sammanslagningen med Timrå för något decennium sedan. Lagets totala spelarbudget har inte varit större än Pelle Prestbergs lön plus/minus några puckhinkar, men laget har via ett hängivet engagemang från ledare, spelare, styrelse och ideellt arbetande supportrar lyckats krångla sig kvar i Hockeyallsvenskan. Inför den här säsongen renoverades den slitna anläggningen och nätterna innan premiärmatchen stod ledare och supportrar sida vid sida på läktarna med skruvdragare och färgpenslar i händerna.

Ni förstår säkert att Sundsvall Hockey länge haft uppförsbacke med tanke på det faktum att man haft ett elitserielag på två slagskotts avstånd från den egna ismaskinen. I och med dagens förlust är den uppförsbacken inte längre svår och lång - den är mycket värre än så.

När jag lämnade arenan slog det mig att det kändes sorgligt att Sundsvall Hockey inte längre ska få möta lag som Malmö och Leksand. Sundsvall Hockey har alltid varit min påminnelse om vad ishockey egentligen handlar om. När jag såg män som följt Sundsvall under hela sin livstid lämna arenan - med den uttryckslöshet som bara människor som förlorat något viktigt visar upp - ville jag inte ta in hur jag skulle känna om Sundsvall varit mitt lag på samma sätt som Brynäs är det. Jag vågade inte fullfölja tanken.

Jag gratulerar självklart SSK, AIK och Tingsryd till sina respektive framgångar, men allra mest känner jag med Sundsvall Hockey.

Dom andra - förlorande - lagen kan alltid trösta sig med att det kommer nya matcher. Frågan är om Sundsvall har några nya matcher att se fram emot?

Minnesbilden där Sundsvalls lagkapten Daniel Olsson ensam står på isen kommer att för alltid påminna mig om hur skoningslös idrotten kan vara.