Två egenskaper

Jag har mer än en gång beskrivit min relation till sporten som en obesvarad kärlek. Ishockey är - för mig - en blandning av kamp och finess, en kombination av styrka och teknik och en estetiskt upplevelse där den enskildes möjligheter att lyckas är beroende av andras stöd och gemensam lojalitet med en spelidé. Det är för övrigt ganska roligt att titta på - också.

Mitt teoretiska intresse för sporten är förmodligen bara ett uttryck för den effekt bara en obesvarad kärlek kan ge på en kärlekstörstande människa. När jag var 14 år tog tränaren samtalet med mig. Några av er vet vad det innehöll. Du skulle må bra av att spela med andra spelare, du kommer inte att få spela så mycket och det finns andra som är bättre är de meningar jag kommer ihåg från det ögonblick då mina naiva drömmar omvandlades till något man kunde kasta i den väl tilltagna sopkorg som står i alla omklädningsrum.

I just det ögonblicket förändrades mitt liv. Det är inte särskilt synd om mig. Jag var som sagt naiv och ingen sent blommande talang som likt en ful svan skulle komma att växa ut och ge vår sport en oväntad dimension. Tvärtom. Jag tog plats och istid från talangerna.

Utan att bli alltför freudiansk i min analys är det min övertygelse att min egen historia bidragit till min uppfattning om spelare som tackar nej till landslag, inte gör sitt bästa trots att de får representera klubbar och landslag andra inte ens kan drömma om.

Det finns dom som säger att spelarna är skyldiga klubbar och förbund att ställa upp i olika landslagsturneringar. Jag håller inte med. Spelarna är skyldiga sig själva att göra det. När karriären är över och miljonerna är investerade kommer dom att titta tillbaka på karriären. Det dom kommer att minnas är inte bara miljonerna. Det är matcherna, resultaten och - i vissa fall - titlarna.

Dom som verkligen lyckats kommer också att minnas att dom personifierar något alla söker; respekt och karaktär. Två egenskaper som sträcker sig bortom ishockeyns innersta väsen.