All väntan var förgäves

Det finns tillfällen då min längtan efter att få uppleva något fantastiskt, roligt eller lärorikt krossas av själva upplevelsen att äntligen få min längtan uppfylld. Igår kväll var ett sådant tillfälle.

Jag hade sett fram mot att Brynäs skulle komma lite lagom övertända till seriepremiären och visa publik och konkurrenter att nu är seriespelet igång. Så blev det inte.

Brynäs såg stela och kantiga ut. Ibland ser man lag som ser tunga ut i situationer när dom borde vara lätta och lätta när dom borde vara tunga. I matchen mot MoDo fick vi se ett skolboksexempel på hur det kan se ut.

Passningarna hamnade några decimeter från klubban. Skären var för korta och skenorna bet inte i isen. Tacklingarna blev puffar och skotten fladderpuckar. Jag är övertygad om att Brynäs inte riktigt träffat rätt i försäsongsträningen. Det såg ut som om att formen inte fanns där.

MoDo gör en bra bortamatch och förtjänar respekt. Om jag varit modoit hade jag jublat hela vägen hem, men det måste sägas även om det smärtar. Brynäs var inte bra. Inte alls bra. Det är tur att det väntar 54 matcher. Det ger mig tillfälle att få se ett Brynäs som lever upp till mina förväntningar.

I bilen hem fick jag den här låten på hjärnan och kanske är låttiteln ett bra sätt att beskriva en ensam brynäsares hemresa genom höstnatten.



Min längtan att få uppleva något fantastiskt och roligt blev inte besvarad av laget. Däremot var det mycket lärorikt att uppleva känslan av antiklimax. Jag hade gärna valt det första alternativet.