Nu förstår jag hur mycket jag saknar honom.

Det finns idrottsmän som genom sina prestationer berör mer än andra. I mitt fall handlar det ofta om några längdåkare, hockeyspelare och en och annan fotbollsspelare. Men det finns en idrottsman som berört mig mest, oftast och längst. Jag talar naturligtvis om Ove Molin.

Under åren har jag - och många med mig - haft förmånen att följa en hockeyspelares karriär som lärt åtminstone mig mycket om långt mer än ishockey. Lärdomar om hur viktigt det är att utvecklas. Om hur avgörande det är att ständigt söka nya vägar för att bli mer komplett. Livet förändras med tiden och vi med den. Några av oss glömmer det och lever kvar i det vi en gång i tiden kunde och sedan lever vi i myten om vår egen förträfflighet utan att märka att just den förträffligheten inte längre behövs.

Liraren Ove som utan att glömma vem han var blev en taktiker och ett defensivt vapen av yttersta klass. I dag spelas en förmatch till representationslagets match mot Timrå. Det är en veteranmatch mellan Ove Molin Team och Timrås Veteraner. Vi är många som minns hur Ove efter slutsignalen mot Djurgården åkte runt på Globens is med tårar i ögonen när han sade adjö till inte bara Brynäs och deras supportrar utan också adjö till en aktiv karriär.

När det i våras blev klart att han skulle sluta skrev jag ett inlägg som handlade om hans karriär.

Inget har förändrats sedan dess. Med ett undantag. Idag kommer jag att bli påmind om hur mycket jag saknar Ove Molin på isen. Det är tur att minnena på isen skapat förhoppningar om framtid för oss utanför.