Tack!

Genom åren har jag tvivlat. Tvivlat på att själen inom elitidrotten verkligen består av människor som vill tävla mot andra, mäta sitt kunnande och sina krafter mot andra. Individer som tillsammans vill uppnå något, vinna titlar och underhålla den publik som valt att följa dom.

Jag har tvivlat då jag sett arenor svälla, sponsorer inflytande avgöra klubbars framtid och när publiken som - indirekt - betalar hela kalaset sätts på undantag. Jag har tvivlat när jag sett spelare välja klubb efter vilka som betalar mest och jag har tvivlat när allt färre spelar för klubbmärket på framsidan av tröjan utan istället för det egna namnet på ryggen.

Ni kan det där, eller hur? Igår fick mitt tvivel en lektion av Allmänna Idrottsklubben. Dom visade och påminde mig om varför jag älskar vår sport. När ett lag bestämmer sig för att nyttja sin talang maximalt, jobbar hårdare än sina motståndare och spelar till den tjockaste av tanter sjungit färdigt kommer också framgång. Motivation slår alltid klass och stålar.

Därför ställde jag mig upp framför tv-apparaten igår kväll. Som en stillsam hyllning till det lag jag respekterat från första början, men jag aldrig trodde skulle nå så här långt - och då är resan inte färdig.

Tack AIK! Ni har gett mig förhoppningar om min idrotts framtid. Tack!