Känslor, känslor och pubertala övertoner

Den genomsnittlige supportern kan inte förklara varför hon, eller han, känner som vi gör när vårt lag visar upp sina konster på isen framför oss. Det verkar inte finnas någon logisk förklaring till den villkorslösa kärlek som offentligt manifisteras på idrottsarenor runt om i Sverige. Det verkar bara vara nakna känslor som utan reservation uttrycks rakt fram. Det är en märklig företeelse, eller hur?

Tänk om vi skulle göra så på andra ställen i samhället? Det skulle förmodligen antingen bli ett gigantiskt kramkalas när kärleken uttrycks och ett fullskaligt krig när de mer destruktiva känslorna visar sitt ansikte. Jag vill inte ha något av det, men jag vill aldrig vara utan min kärlek till min sport, mitt lag och de vänner som känner likadant.

Visst är det känslor och åter känslor som uttrycks, men framförallt känner jag att de pubertala övertonerna dominerar.

Låt aldrig känslorna ta över. Gör som Sandlin. Tumma på den handskrivna lappen du har framför dig. Tomt sinne för den som behöver lugna ned sig och Nästa byte för den som vill njuta av vår idrott.