Ett dygn har gått

En natt och en dag har gått sedan Matchen. Det har varit en natt präglad av e-postande, telefonsamtal och sms-ande med vänner runt om i landet. Tänk vad Brynäs gjort med oss de 23 dagar den där serien pågick. Nästan alla samtal inleddes med ett "vad-skönt-det-här-var".

Jag kan bara konstatera att mitt liv tillsammans med Brynäs inte bara gett mig hockeyupplevelser, det har också gett mig vänner av en alldeles speciell sort. För dessa vänner är jag tacksam.

Det har också varit en dag då mina arbetskamrater fick nybakade bullar till kaffet.

Om jag är glad? Självklart glad, men långt mer lättad. Dessa dryga tre veckor har varit hemska. Toppen på det känslomässiga berget var tisdagens match mot Leksand. I det ögonblicket Dackell satte 2-o stod mitt hjärta stilla, min hjärna saknade syre och mina ben bar mig inte längre. Det var ett ögonblick när känslan för min förening visade sig i fysisk form.

Jag har förstått att mitt intresse för Brynäs är stort, men i tisdags kväll förstod jag verkligen hur stort. Det får mig att tänka efter. Är Brynäs värd den egna hälsan? Naturligtvis inte, säger den kloke. Naturligtvis, säger den cyniske hardcoresupportern. Jag säger att jag aldrig kommer att sluta följa Brynäs, men att tisdagen fick mig att tänka till.

Nåja, jag tackar årets Brynäs för den känslomässiga upplevelsen och ett nytt Elitserieår. Jag tackar Leif-Niklas för insatsen i den där serien. Jag tackar Olof Östblom för modet att matcha Jacob Markström och jag tackar alla de tusentals Brynäsare som aldrig givit upp.