Gillar det jag ser

Det är många som imponerats av Niclas Anderséns utveckling under den här hösten. Vi är några som roat oss med att diskutera vad det beror på. Vi är inga hockeyanalytiker som på hobbynivå roar oss med att klyva atomer, lösa svåra sudokos eller någonting annat som kräver en intelligensnivå utöver det vi betraktar som normalt. Tvärtom är vi normalbegåvade människor som intresserar oss för hur Brynäs och dess spelare uppträder i samband med matchdag. Med det sagt vill jag redovisa de fyra vanligaste teorierna vi använt oss som förklaringar till Anderséns utveckling.

1. Han är ett år äldre. Han är en talang och har skaffat sig den elitserierutin som krävs för att ta nästa steg och bli riktigt bra.
2. Han har fått en annan trygghet i och med den nya ledartrojkan. Vissa spelare behöver känna förtroende för att utvecklas. Kanske känner han annorlunda i år än vad han gjorde förra året?
3. Brynäs vinner. Spelare vågar mer, har bättre självförtroende och tillåts misslyckas i större utsträckning i ett lag som vinner än i ett lag som gör allt för sin egen överlevnad.
4. Lars Jonsson. Andersén får spela med lagets bäste back. Lars Jonsson ger Andersén möjligheten att utvecklas genom sina ledaregenskaper.

Vad tycker då jag? Jag är inte mer lojal med teorierna än att jag pendlar mellan alla fyra, men om ni tvingar mig att välja säger jag teori 2 i kombination med teori 4.

Tryggheten är en spekulation av den större sorten. Jag har ingen aning, men jag har en livlig fantasi. Däremot anser jag att Lars Jonsson tar ett oerhört ansvar för att backparet ska fungera på alla nivåer och i alla situationer. Det skapar möjligheter för Andersén att utvecklas. Klarar sig Andersén utan Lars Jonsson? Mitt svar på den frågan är - alla dagar i veckan! Men, om han är lika bra är en helt annan fråga...

Jag gillar backar av Anderséns typ. Han säljer sig dyrt och han har förstått att ishockey också är en kampidrott. En enkel supporter som jag gillar det jag ser...