En mycket speciell upplevelse

En hel dags anspänning slutade med en extraordinär middag med ett dyrt vin. Det här var en mycket speciell upplevelse. Efter att ha följt Brynäs så länge att jag minns och sett tidigare titlar tas måste jag erkänna att jag tvivlat mer än en gång på möjligheten att åter få se ett Brynäs som dominerade en slutspelsmatch. Den här kvällens match är redan sparad och jag kommer att minnas den länge och det alldeles oavsett hur den har kvartsfinalen slutar.

Jag kommer att minnas Niklas Svedbergs sanslösa match, jag kommer att minnas Jörgen Sundqvist och Niclas Andersens backspel, jag kommer aldrig att glömma när Jesper Ollas täcker skott i slutminuten för att hans lagkamrat ska få hålla nollan och jag kommer naturligtvis att i minnet tatuera in Jakob Silfverbergs match.

Varje gång Jakob var på isen styrde han alla på isen. Lagkamrater, motståndare och publik vill se regissörens nästa drag. Tack för uppvisningen den här kvällen, men glöm inte bort att det krävs en seger till för att det ska bli semifinal. Annars kan den här upplevelsen bara bli ett vackert minne och ingen historisk seger.

Estetik, kreativitet och en knuten näve

Det har gått en dag sedan utskåpningen av Färjestad. När jag vaknade i morse var känslan av vällust kvar. Men som den självplågare jag är trodde jag mig veta att kvalseriespöket skulle besöka mig innan dagen var över. Så blev det inte. Jag njuter ännu.

När jag påminner mig om beslutsamheten i Niclas Anderséns och Jörgen Sundqvists fysiska backspel ser jag enkelhetens vackra estetik. Ofta är det spelare som dessa som visar i vilken form ett lag är. När dom defensiva pjäserna i ett lag är timade i sitt spel ger det en fingervisning om vilken sorts tillit det finns i laget.

När jag påminner mig om hur Carl Järnkrok och Jakob Silfverberg orädda kreativitet firar triumfer som får den mest luttrade förståsigpåaren i Gavlerinken - luttrade förståsigpåare kallar fortfarande Läkerol Arena för Gavlerinken - att resa sig upp när spelarnas risktagande resulterar i avgörande mål konstaterar jag stillsamt att det är något med årets Brynäs som väcker känslor hos många fler än bara hos mig.

När jag ser fokuseringen i Tommy Jonssons ögon när det återstår två minuter och ledningen är ointaglig förstår jag att han leder ett lag som är ute på ett mycket större uppdrag än det som handlar om att slå Färjestad i den 36:e omgången. Jag förstår att Färjestad har förstått det. Deras uppträdande igår kväll fick mig att förstå att dom inte gjort en dålig match. Dom blev bara medvetna om att dom var det sämre laget den där kvällen.

Jag kan inte låta bli att njuta just nu. Jag vet att det kommer att slå tillbaka, men jag gör det ändå.

För övrigt var det nya introt i Läkerol Arena en känslomässig rollercoaster som resulterade i att jag fick torka en tår av stolthet över att få tillhöra föreningen. För er som undrar så vill jag meddela att Niklas Czarnecki även igår kväll höjde en knuten näve. Jag tror det var för en tveksam offside.

Bipolärishockey

Seriespelet är pausat och det skapar alltid utrymme för viss eftertanke - tillbakablick om du så vill - kring den första perioden av årets seriespel.

Jag konstaterar lite nedstämt att det varit en period av känslomässig ishockey. En del har kallat det Sobrilhockey. Jag tycker det är att ta i, men visst har även jag haft mina svåra stunder. Jag skulle snarare kalla det bipolärhockey.

Det har funnits stunder när jag varit så låg att jag inte ens sett det flämtande skenet från lysrören i Läkerolens gångar som hopp i det kompakta mörker till ensamhet jag upplevt. Det har också funnits stunder när svävat runt bland arenans översta bänkrader. Som den lekman jag är konstaterar jag bara att lika svajigt som mitt humör varit - lika ojämnt har Brynäs representationslag presterat ishockey av yppersta klass.

I sina bästa stunder är Brynäs ett lag som är underhållande, effektivt och som spelar en ishockey jag beundrar. I dom andra stunderna är spelet jag betraktar av en art som inte tillfredsställer den frusna hockeysjäl jag är.

Min analys är enkel. Spelarna i årets upplaga av Brynäs är unga och då vi tidigare vant oss att få se vårt lag prestera olika från match till match har vi den här säsongen fått uppleva det under en och samma match. Kanske beror det på alla unga spelare, kanske beror det på att de äldre inte står för ryggraden i spelet och kanske beror det på målvakter som varierat sina insatser.

Det finns spelare som väckt min beundran under hösten. Mattias Ekholm är självklar. Med entusiasm och hjärta som metod har han nått framgång. Jakob Silfverberg en annan spelare som jag följer med tillåtande ögon. Gör nästan allt rätt på isen. En mogen ung spelare i min värld. Jag kan inte heller låta bli att ge Niclas Andersén väl godkänt också. Han är den spelare i laget som tar minst utrymme i pressen men aldrig döljer sin närvaro på isen. Om jag vore back i årets Brynäs skulle jag vilja spela med honom. Jag vet vad jag får och jag får det varje gång.

Jag har förhoppningar om att laget har mått bra av att få vila, snacka ihop sig, sätta gemensamma mål och bestämma sig för att den bipolära ishockey vi sett inte är kronisk.

Höstens längsta inlägg är på väg mot ett slut och jag konstaterar att det är tur att det är min blogg ni läser och inte min journal. Ishockey är ett komplext spel och då är det svårt att ställa diagnos. Det är inte heller min uppgift. Det får dom som kan sporten göra. Min självpåtagna uppgift - att från min trångsynta horisont betrakta och kommentera det jag ser - gör jag med hjälp av några enkla rader.

Många bloggare talar om sitt bloggande som en sorts terapi. Jag håller med.

Hockeyfest?

En utöver det vanliga inramning på matchen gav förhoppning om en utöver det vanliga hockeymatch. Det blev det inte.

Brynäs borde ha vunnit, men när Frölunda tar ledningen i den tredje perioden är det inget snack om saken. Brynäs hade ingen sista växel, sista idé eller sista lösning på Frölundas försvar. Istället fick vi en lektion i hur en ledning kan kontrolleras till seger. Men det var den tredje perioden.

Innan dess borde Brynäs avgjort. Brynäs var bättre än Frölunda, men vad spelar det för roll när laget ger bort två mål i den första perioden. Ingen skugga på Kallios avslut, men vad hände före målet? Lägg till ett mål i baken med en man mer på banan och det blir svårt att vinna hockeymatcher.

Målvaktsbytet? Inget jag gillade när det skedde. Greiss får den offentliga skulden istället för en ursäkt för att han att blivit utlämnad av sina lagkamrater. Svedberg gör några riktigt bra räddningar när han kommer in, men den stora förklaringen - i mina ögon - är att laget hjälpte honom betydligt bättre än Greiss. Greiss såg det, vi andra såg det och Cz såg det. Ingen vidare signal till Greiss om ni frågar mig.

När jag letar fram det positiva är det helt omöjligt - och inget jag vill - att gå förbi Rödin, Järnkrok och Silfverberg. Rödin blir bara bättre och bättre. Järnkrok spelar + 3 och gör dom andra bättre. Silfverberg gör det jobb som leder till dom andras framgång. Imponerande var ordet jag sökte.

Jag gläds också med Andersén. Han gör idag ett mål som uppmärksammas. Niclas är en spelare som behövs i alla lag. Han ger och tar, kämpar och svettas, men får ytterst sällan någon uppmärksamhet. Därför är jag extra glad över att han i en nära fullsatt arena får motta folkets jubel. Det borde han få göra oftare.

Mitt minne kanske är svagt, men jag undrar om Brynäs vunnit någon gång Hockeyfesten arrangerats? Någon som minns? Om jag har rätt tycker jag Hockeyfesten ska förläggas till någon försäsongsmatch.

För säkerhets skull och för att mejlboxen inte ska fyllas med mejl om att jag inte gillar Hockeyfesten är det bäst att skriva att jag verkligen gillar den - men att jag är såväl skrockfull som ironisk. För min del får det vara Hockeyfesten varje match.

Kan bittra supporterhjärtan smälta?

Efter den mediokra insatsen i Luleå är det återigen dags för match. Idag står blivande svenska mästarna från Linköping för motståndet. Representationslaget är hemma i Gävle igen och kanske kan hemmaplan göra saker och ting bättre. Andersén är också tillbaka i laget.

Jag är inte nöjd med hur laget spelar försvarsmässigt. Målvakterna gör så gott dom kan, men spelet kring det egna målet är ett av lagets kritiska punkter.

Är det grunderna i spelet som grumlats, är det en inställningsfråga eller är det något annat? Hur ska jag veta det? Jag som inget kan om ishockey, inget om hur stämningen i laget är eller inget vet om ledarstabens förmåga att räta ut frågetecken. Jag ska väl bara sitta nöjd på läktaren och vara tacksam över att mitt favoritlag spelar matcher som jag får betala inträde till.

Jag skämtar naturligtvis - med undantag av det där om att jag kan något om ishockey. Jag tror fortfarande att det här laget kan spela en trevlig och intressant ishockey där offensiv och defensiv förenas på ett sätt som smälter ett iskallt och bittert hjärta på valfri sittplatssupporter i valfri ishall. Problemet är bara att det gjorde man inte i torsdags och jag hoppas på bättring tills idag.

Ett hjärta stort

Niclas Andersén har en operation som väntar och jag hoppas den blir lyckosam. Niclas är en spelare som det krävs extra hård hud för att inte tycka om. Hans stora hjärta pumpar runt ishockey i mer än sitt eget blodomlopp.

Jag hoppas allt går bra och önskar Andersén lycka till.

En pinne till

Efter att ha fått undan en omgång snö konstaterar jag att Brynäs gjort en okej bortamatch. Då jag inte sett den ännu har jag inga åsikter om matchen, men jag skulle ljuga om jag inte gläds över namnen på några av målskyttarna. Kahnberg, Molin, Andersén och Almtorp.

Kahnberg är favoriten som jag ytterst sällan blir besviken på, Molin den outtröttlige som aldrig får sluta spela i vår tröja och Andersén vars tröja alltid är mest fuktig av alla tröjor i hela representationslaget. I bortalaget gör en gammal favorit Jonas Almtorp mål igen. Den här gången blev jag inte riktigt lika glad som hans mål mot LHC, men jag missunnar verkligen inte den gode Almtorp framgång.

Hans insatser i Brynäs var mer än godkända och även om supportrar i såväl Luleå som Södertälje var tveksamma när han kom tror jag att även dom respekterar Almtorp.

Luleå imponerar den här kvällen. Det är väl klart att dom ska hitta formen lagom till matchen på lördag.

Brynäs vinner inte men tar en pinne till. En poäng som kan visa sig vara riktigt viktig när det drar ihop sig omkring den 13 mars.

Nähä, här blir det ingen snö skottad. Dags att ta undan en omgång snö till. Den bandade matchen får vänta tills imorgon.

Nära, men ändå inte

Förlusten i Karlstad kan vara karaktärsdanande. Efter många segrar kommer alla lag närmare en förlust och när Färjestad stod på bortaplan restes varningsflaggan. Odiskutabel förlust, men ändå inte en dålig match av Brynäs.

Jag imponeras av mitt lags inställning. För några år sedan hade 1- 4 med 20 minuter kvar setts som en omöjlig uppgift, men årets lag tänker inte så. Junisarna har den genetiska koden som gör att de inte ser tremålsunderläge som någonting annat än en rolig utmaning.

Silfverbergs fina avslut och Anderséns offensiva inbrytning gav laget till chans att nå en poäng, men av det blev blott intet. Heder åt avslutningen av matchen. Låt nu ett formstarkt SSK betala ett högt pris för eventuella poäng i den kommande matchen på torsdag. Hietanen spelar över 30 minuter. Skönt för Juuso att nästa match inte är på tisdag.

Måste också berömma Bartecko. Dragskottet är ett sätt att skjuta som få spelare klarar av att göra till en estetisk upplevelse. Bartecko visar teknik, styrka och känsla som åtminstone gör mig avundsjuk. Om ni undrar vad jag menar råder jag er till att titta på matchbilderna.

Nu gör vi som en gammal värmländsk statsminister. Vi laddar om!

Vinn som du är van vid det, förlora som om du har njutit av det som omväxling.

Vi får väl se

Gårdagens match tänker jag inte ens orda om. Brynäs hade chansen - men tog den inte - och så är det ibland. Däremot är jag övertygad om att lördagens motståndare kommer att få betala ett högt pris för att få med sig några poäng hem till Stockholm. Vi får väl se.

Djugår'n kommer på besök. Hardy Boy tar med sig några Järnkaminer till Gävle för att med sedvanlig ödmjukhet visa hockey ska spelas the hardy way. Brynäs - Djurgården brukar betyda bra matcher, känslor och bra tryck på läktarna. Jag tror inte lördagens möte mellan lagen kommer att vara något undantag. Vi får väl se.

Rödin byter plats med Sandin. Sandin får snicksnacka lite med MP och de andra materialarna - i alla fall inledningsvis. Det ska bli intressant att se vad Anton kan göra för att Brynäs ska få upp tempot något. Kan han vara skillnaden? Vi får väl se.

Passningsspelet i Skellefteå var en aning oprecist under stora delar av matchen. Ett högre tempo kanske höjer precisionen något. Vi får väl se.

Någon som tror att Granström, Sundström, Sundqvist och Andersén ser fram mot kampen imorgon? Tänkte väl det. Vilka som vinner kampen? Vi får väl se.

Jag tror Kahnberg eller Järnkrok avgör imorgon. Vi får väl se.

För ovanlighetens skull tar vi tåg till matchen imorgon. Om vi kommer hem som vi tänkt? Vi får väl se.

Kom igen nu, Brynäs!

Forwards som inte backar undan

Andersén finns inte med i laguppställningen på Hockeyligans hemsida. Sundström och Hansen backar. Sandin in i tredje linan.

Nu börjar det...

Det här var väl trevligt?

Luleå borta var uppgift ett av fyra den här veckan och visst hade det kunnat börja sämre? Det hade varit enkelt att uppehålla sig alltför länge vid säsongens första mål för Kahnberg, men jag är mer glad och lättad för hans skull än för att jag själv varit orolig. Om vi levt i en rättvis värld hade Magnus gjort mål i säsongens alla matcher. Han har spelat klokt och tillfört andra saker än mål till lagets prestationer. Om en spelares bidrag till ett lag enbart hade mätts i mål hade jag förstått en del av de frågor som funnits kring Kahnberg, men idag kan inte ens dessa personer klaga.

I övrigt är jag nöjd med att det står Somervuori, Hansen och Molin i assistprotokollet. Det är - i mina ögon - ett gott tecken på att laget fungerar som det är tänkt.

Två backmål. Sundqvist och Andersén gör var sitt i matchen och jag gläds särskilt med Niclas Andersén.

Nu väntar Djurgården på hemmaplan. Jag är beredd och jag längtar.

Avslutningsvis undrar jag om jag är den ende brynäsaren som är väldigt tacksam över att representationslaget mötte Linköping i lördags och inte idag? Tänkte väl det...

On the road again

Brynäs åker på roadtrip. Två bortamatcher ska spelas och det mot lag som har höga ambitioner. Linköping har inte inlett säsongen som det var tänkt och jag tror att det hade varit bättre att möta dom i lördags än idag.

Linköping har spelat åtta matcher och bara vunnit två. Vi var nog många som trodde dom var på gång när laget vann hemma mot Frölunda, men istället förlorade man borta mot Timrå och det flyt som var tänkt att komma kom av sig.

Nu har laget fått möjligheten att snacka ihop sig under några dagar. Med all säkerhet har man tränat på de detaljer som skiljer dom från att göra sällskap med resten i Fab 4 och därmed lämna den nionde plats man just nu innehar. Brynäs är ett målsnålt lag så här långt, men Linköping har faktiskt bara gjort ett mål mer. Jag satsar således inte mina pengar på ett målkalas.

Brynäs åker till hållplats Linköping med ett större självförtroende än bilparkeringen utanför Ullareds köpcentrum och det kan nog räcka en bit. Brynäs spelar en ishockey som kostar i svett och kondition. Dagarna som gått sedan den senaste matchen har ägnats åt återhämtning och reparation av sargade spelare. Jag är alldeles säker på att Brynäs har en bra chans mot Linköping, men jag är lika övertygad om att Brynäs måste vara på topp för att slå Linköping på bortaplan.

Lars Jonsson kommer att vara saknad och jag hoppas att spelare som Nolander, Sundqvist, Andersén och Hietanen visar vägen för dom andra. Kudroc vet vi var vi har - i alla fall en dag till...

Det skulle vara skönt om laget tog med sig en poäng in i den immiga spelarbussen då bussen inte vänder hem mot Gävle - den fortsätter mot Karlstad...

Jag skickar med en låt som kanske kan passa när spelarna kliver på bussen utanför Cloetta Center?

Hemmapremiär med högt i tak

Det är dags för hemmapremiär. Idag ska vi träffas igen. Vänner, bekanta och andra som inte setts under den tid som kallas försäsong.

För motståndet står Skellefteå. Ett lag som sedan comebacken i Elitserien spelar en snabb och oberäknelig ishockey. En hel del går på chans när Skellefteå anfaller och det andra handlar om fysik.

På fler än ett sätt påminner torsdagens motstånd om dagens. Både Timrå och Skellefteå är svåra att slå när lagen tar ledning i matcherna. Det första målet är alltid viktigt, men mot lag som dessa känns det extra viktigt att Brynäs får initiativet i matcherna. Kan Brynäs spela som i torsdags och vara något mer effektiva i målskyttet har laget en riktigt bra chans idag.

Niclas Andersén är tillbaka i laget och det är bra. Niclas behövs alltid. Han spelar fysiskt och han ger Lars Jonsson möjligheten att vara mer kreativ och offensiv. Jag var en aning spänd inför matchen i torsdags då både Simon Löf och Simon Bertilsson skulle spela, men jag behövde inte oroa mig. Simonarna gjorde riktigt bra insatser och om man bara ska gå på hur dem presterade i den matchen borde flera backar i årets Brynäs känna flåset från några ungdomar som sitter och studsar på bänken.

Ryktet säger 7 000 personer på läktarna, Wille får en vepa i taket och Brynässhopen tömmer lagren. Jag säger ära den som äras bör och jag är övertygad om att - oavsett hur det går i matchen - så kommer klubbkassören att ha ett leende på sina läppar som sträcker sig från zon till zon.

Nu viker jag ihop matchtröjan, lägger den i bilen och tittar min fru ömt i ögonen. Hon nickar förstående och när hon pussar på mig och säger - Lycka till! Vi ses när du kommer hem - vet jag att säsongen är igång på riktigt allvar...

Genrepet kvar

Brynäs förlorade klart mot Luleå i går eftermiddag. Markström ska visst ha haft bättre dagar och målramens struktur verkar ha varit bredare i Sandviken än i andra ishallar, men det gör inte att jag tar något från Luleå. Det lag som gör flest mål vinner. Punkt slut. Grattis Luleå.

Andersén ska ha fått problem med en axel efter en tackling. Inget vidare besked för oss som gillar Niclas sätt att spela ishockey. Jag hoppas han blir frisk innan seriepremiären och skickar en krya-på-dig hälsning till Andersén.

Nu återstår det en match innan seriespelet börjar och den spelas på torsdag i Östervåla. Djurgården står för motståndet. Vi som står utanför laget och bara följer deras sätt att agera känner oss trygga med att budskapet från truppen är att allt känns bra, sammanhållningen fantastisk och förtroendet mellan alla inblandade i laget är starkt. Allt det där är viktiga förutsättningar för att lyckas med elitidrott.

Jag är inte orolig, men ni som känner mig vet att jag och förluster är ungefär lika förenligt som olja och vatten, hund och katt, friskvård och elitidrott...

Nu återstår bara genrepet innan serien börjar. Jag hoppas den matchen inte blir det traditionella kafferepet som säsongens sista försäsongsmatch brukar bli.

Ladda med musik

Jag tänker inte kommentera Anderséns kommentarer till hemsidan på något annat sätt än att jag tycker att det här kan vara lämplig uppladdningsmusik i omklädningsrummet...

Något borde sägas

Kom hem sent igår kväll. Sliten av intrycken och utan lust att kommentera lagets insats. Idag konstaterar jag bara att något borde sägas.

Resan hem ägnades åt eftertanke. Brynäs var inte riktigt nära i mer än 20 minuter. Under den första perioden skapade Brynäs två - riktigt - bra målchanser och det hade varit riktigt intressant att se vad vårt lag presterat om man fått göra ledningsmålet.

Att det sedan inte spelat någon roll för slutresultatet spelar kanske mindre roll. Brynäs möter ett klasslag i ruskig form. FBK är bra just nu. Man mäker att laget är fokuserat. Varje avblåsning diskuteras, varje spelare som missar en markering får en korrigering av coacher och lagkamrater.

Brynäs har en tuff uppgift framför sig. Kan man röra FBK i någon eller några av dem kommande matcherna? Jag tror det, men det kommer att krävas en hel del av laget.

Jag ville bara njuta av slutspelshockey, men jag skulle ljuga om jag påstod att jag njöt. Det finns ingen njutning i förluster. Det är skönt att veta att mina plågsamma minnen kan förändras redan imorgon.

Imorgon hoppas jag på en mer kreativ Widing, en elakare Granström, en Lind i PP och mer fart under rören på 16 och Molin. Jag hoppas på en Lars Jonsson som visar offensivlusta och ett fysiskt spel av Andersén som påminner mig om Melkersson. Kom igen nu, Brynäs! Det är slutspel och nu ska klubbmärket försvaras till sista svettdroppe.

Jag har inga råd att ge - bara tilltro till ert uppdrag!

Jag kommer sent imorgon

Matchen mot Timrå blir intressant att bevittna. Det ser ut att bli ganska mycket folk på läktarna. Idag inhandlades biljetter och "våra" platser var sålda trots att vi försökte boka platserna som alltid brukar vara lediga.

Brynäs får alltså möta en arena där man spelar i ett klart numerärt underläge. Det är säkert bara inspirerande för vårt lag då det brukar triggga de rödvita till enkla misstag och Charles till ogenomtänkta beslut.

Hietanens skada oroar. Vår finländske back och hans rörlighet behöver vi i alla matcher, men särskilt mot lag som Timrå. Det finns en risk att vi får gå hårt på Lars Jonsson och Jörgen Sundqvist vilket leder till att vi kan tappa i offensiv styrka. Nolander, Andersén och Jonathan Carlsson får verkligen visa sina kunskaper imorgon. Jag utgår alltså från att Hietanen inte är ombytt i matchen mot Timrå.

Lind och Sundström saknas. Inget nytt med det, men visst hade jag gärna haft en extra center med i spelarbussen.

Brynäs Oldtimers spelar förmatch. Jag anländer lagom till nedsläpp. Inte för att jag har något mot Brynäs Oldtimers, men jag vill tillbringa så lite tid som möjligt i den arenan...

Gillar det jag ser

Det är många som imponerats av Niclas Anderséns utveckling under den här hösten. Vi är några som roat oss med att diskutera vad det beror på. Vi är inga hockeyanalytiker som på hobbynivå roar oss med att klyva atomer, lösa svåra sudokos eller någonting annat som kräver en intelligensnivå utöver det vi betraktar som normalt. Tvärtom är vi normalbegåvade människor som intresserar oss för hur Brynäs och dess spelare uppträder i samband med matchdag. Med det sagt vill jag redovisa de fyra vanligaste teorierna vi använt oss som förklaringar till Anderséns utveckling.

1. Han är ett år äldre. Han är en talang och har skaffat sig den elitserierutin som krävs för att ta nästa steg och bli riktigt bra.
2. Han har fått en annan trygghet i och med den nya ledartrojkan. Vissa spelare behöver känna förtroende för att utvecklas. Kanske känner han annorlunda i år än vad han gjorde förra året?
3. Brynäs vinner. Spelare vågar mer, har bättre självförtroende och tillåts misslyckas i större utsträckning i ett lag som vinner än i ett lag som gör allt för sin egen överlevnad.
4. Lars Jonsson. Andersén får spela med lagets bäste back. Lars Jonsson ger Andersén möjligheten att utvecklas genom sina ledaregenskaper.

Vad tycker då jag? Jag är inte mer lojal med teorierna än att jag pendlar mellan alla fyra, men om ni tvingar mig att välja säger jag teori 2 i kombination med teori 4.

Tryggheten är en spekulation av den större sorten. Jag har ingen aning, men jag har en livlig fantasi. Däremot anser jag att Lars Jonsson tar ett oerhört ansvar för att backparet ska fungera på alla nivåer och i alla situationer. Det skapar möjligheter för Andersén att utvecklas. Klarar sig Andersén utan Lars Jonsson? Mitt svar på den frågan är - alla dagar i veckan! Men, om han är lika bra är en helt annan fråga...

Jag gillar backar av Anderséns typ. Han säljer sig dyrt och han har förstått att ishockey också är en kampidrott. En enkel supporter som jag gillar det jag ser...