Idag hade Sandlin varit stolt över våra samurajer

Hemkommen från Gävle sitter jag med ett leende på läpparna. Jag har sett en ovanligt bra hockeymatch. Jag vet inte om det är mina inför-match förväntningar som gör det, men jag tycker själv att jag sett en mycket bra hockeymatch.

LHC kommer till Gävle för att spela ishockey. Brynäs bjuder upp och det blir en sådan där match som jag kommer att bära med mig länge. Måldomare som säger nej till Linköpings mål, målvakter som bestämt sig för att inte släppa in några puckar, backar som offrar en tand för sitt lag och anfallsspelare som deltar såväl i det offensiva som defensiva spelet, mycket folk på läktarna och inte minst viktigt, hemmaseger.

Det har funnits flera tillfällen då jag under de senaste åren funderat om mitt intresse för Brynäs varit värt sitt pris. Brynäs och Linköping gav mig ett svar den här kvällen. Det finns ingen prislapp på den här typen av upplevelser. Ishockey är ingen trogen vän, men när hon vill finns det inget vackrare, inget härligare och inget bättre.

Allt var inte vackert, men ändå en njutning. Jonathan Granström gömde sin nacke bland skydden när han under de sista minuterna spelade med en inställning som gläder varje supporter. Daniel Hermansson vred och vände på linköpingsbackar så till den grad att frustrationen stod ur öronen på dom. Widings tackling före 1-0-målet visste han skulle göra ont, men han tog den ändå. Idag är det egentligen fel att nämna några spelare före några andra, men jag gör det ändå.

Linköping var bra, Brynäs var bra och det tackar jag för. Tack för en hockeyupplevelse utöver det vanliga.

Brynäs och LHC spelar oavgjort på isen, men Brynäs vinner med 2 - 0 när det gäller inställning och lojalitet mot varandra i laget. Den här kvällen hade Sandlin varit stolt över våra samurajer...