Inget är klart

Måndag morgon. Brynäs spelar sin femte kvartsfinal i slutspelet och tankarna tumlar runt som ett kvarglömt löv i senvinterns blåsiga väder. Ena stunden klurar jag på vilka eventuella motståndare det kan bli i en semifinal. Andra stunden inser jag faktum och blir pinsamt medveten om att inget - inget - är klart. Det krävs en seger till. En till.

Silfverberg, Järnkrok och Wännström har firat stora triumfer i två matcher. Jag tror dom kommer att få annat att tänka på idag. Pebben visade exakt hur jobbiga Frölunda tycker Silfverberg och Järnkrok är. Hans armbåge mot huvudet mot en liggande CJ berättade mer om frustration än om något annat. Tror Frölunda kommer att gå hårt mot den här kedjan ikväll.

Därför hoppas jag att andra kliver fram och hittar vägar till ett avgörande. Jag blir inte överraskad om det blir Jonathan Granström. Han har retat upp Frölunda rejält och det vore väl trevligt om just han avgjorde? Tommy Jonsson kan också komma att avgöra. Han får byta sist och kan coacha laget därefter. Att han dessutom visat sig ha överraskande taktiska drag glädjer. Det kan komma att behövas.

Nu hämtar jag den lugnande medicinen och försöker koncentrera mig på annat i några timmar. Klockan 19.00 kommer pulsen, hettan och känslorna att skena iväg. Frågan är bara åt vilket håll?

En blek kopia eller eufori?

Dags för ny match mellan Brynäs och Frölunda. Lagen har vunnit sina hemmamatcher. Det verkar som hemmaplan kan komma att avgöra. Match III var verkligen en slutspelsmatch. Känslor gick före finess stora delar av matchen. Där försvarande huvud förvillade sig bort i förhoppningen om att visa motståndarna kamp gjordes till slut tillräckligt många misstag för att hemmalaget skulle avgöra. Det mesta är sagt av andra, men jag ska lägga till, understryka eller kommentera något som andra redan sagt.

Jag tänker naturligtvis på Tommy Jonssons coachning. Jag tillhörde dom som efter match I och II ställde mig tveksam till att Jakob Silfverberg och Carl Järnkrok hade tyngd nog att avgöra matcher. Den förändring jag ville se var mer tyngd. Tommy Jonssons svar blev mer fart. Sebastian Wännström kommer in i formationen och ökar farten och det ger resultat. Deras insats tillsammans med Lavanders och Granströms kroppsspråk ledde fram till en euforisk taklyftarkänsla när Ryan Gunderson avgjorde under den plötsliga döden.

Det ska också bli intressant att se Kenta Johansson coacha laget. Jag tror Frölunda har större möjligheter att vinna om han gör det istället för att ständigt organisera domarkonferenser.

Nu väntar match IV i Göteborg. Frölunda kommer säkert att ta ett gigantiskt grepp om matchen, men min förhoppning - även om det bara är en förhoppning - är att Brynäs ska reda ut stormen och därefter jobba sig in i matchen. Med andra ord en repris av match II, men med förhoppningen om ett annat resultat.

Blir match IV en blek kopia av förra mötet i Göteborg? Kommer jag att få känna den euforiska känsla som bara en brynässeger kan ge? Vi får väl se!

Släpp pucken!

Sen hemfärd?

Brynäs spelar kvartsfinal mot Frölunda och det står 1-1 i matcher. Det är med blandade känslor jag följer matcherna. Ibland vill jag verkligen tro att en semifinal ska vara möjlig för att i nästa ögonblick tveka.

I sina bästa stunder är jag övertygad om att Brynäs kan utmana vilket lag som helst. Det är dom andra stunderna som oroar. Match II var ett sådant exempel. Svår bortamatch i Scandinavium. Laget står upp och försvarar sig på bästa sätt. När laget sedan går för kvitteringen i slutet av matchen skapas chanser, men det räcker inte hela vägen.

Brynäs hade chansen, men Frölunda stod emot och visade att det här mycket väl kan bli en serie att minnas för att den aldrig tog slut.

Flera spelare har lyft sig i slutspelet. Granströms grinighet resulterar i bra saker. Johanssons speed trasar sönder och tröttar ut Frölundas backar och Lars Jonsson visar att hans form stiger för varje match.

Frölundas Pierre Johnsson fick tyvärr kliva av senast. Tycker att han är en spelare som Frölunda behöver och visst vill man att motståndaren alltid ska kunna ställa upp med sitt bästa lag. Segrarna blir större och förlusterna lättare att hantera.

Ikväll är det dags för match III. Det blir nog en match där kampen är på isen och finessen på läktaren. Tror det blir riktigt jämnt och är inte överraskad om jag kommer hem sent ikväll.

On the road again...

Match mot Luleå ikväll. Granström är ny på listan över spelare som inte är redo för nedsläpp i Coop Forum. Blir därför intressant att se hur laget formeras under match.

Den mycket lovande junioren Elias Lindholm får nog en del istid ikväll. Kanske går han rakt in i kedjan med Johan Larsson och Daniel Widing? Vi får väl se.

Det här är den första av tre raka bortamatcher. Skulle kännas bra med en poäng. Resan till Göteborg på lördag skulle kännas en aning enklare med ett sådant resultat.

Även en dyr seger är en seger

Seger i Karlstad. Jag skriver det igen. Seger i Karlstad. Brynäs gör en bortamatch med ett lag som är så sargat att patientsalarna på Länssjukhuset i Gävle framstår som rena vitalitetscentrum. Jag ska inte trötta ut er med skadelistan - den kan ni - men jag tycker det är en bedrift att vinna i Karlstad med bland annat Dackell, Nordquist och Lauritzen borta.

Även om gårdagens triumf var en lagseger av klassiskt snitt går det inte att undvika - och det vill jag inte heller - att nämna Magnus Kahnberg som spelar kontraktshockey på ett härligt vis och Jonathan Granström som spelar granströmhockey med ett hjärta större än Siljanslagets.

Kan Brynäs vända 0-2 i matcher till en semifinalplats? Det är klart man kan, men visst blir det svårt. När den kreative Carl Järnkrok nu också är borta resten av året minskar möjligheterna, men det är i motgång karaktärer prövas och det är nu vi får se vad Lasse Jonsson, Jörgen Sundqvist, Mads Hansen, Dale Clarke är gjorda av.

Förutom att Färjestad förlorade matchen förlorade man också publikmatchen. Dom enskilda FBK-supportrar vi kan se på TV-bilderna har skadat sin klubb på ett sätt som är svårt att begripa. Självklart ska inte FBK ansvara för dessa individers uppfostran och sätt att vara, men när klubben inte klarar av att säkerställa säkerheten för spelarna är det faktiskt klubbens problem.

Känsliga handleder, målskyttar och pepparkaksfrukost

Ett stort glas mjölk, nygräddade pepparkakor, en natts sömn och illusionen om att vara en vinnare igen gör underverk på humöret.

I jakten på information om krigsskadorna från gårdagen konstaterar jag att det är röntgen som gäller för Granström och Nordquist medan Kahnberg ordinerats vila.

Granström kan dom nog gipsa, skruva ihop eller på annat sätt reparera. Försök sedan hålla tillbaka honom. Jag säger lycka till. Nordquist har något mer känsliga handleder. Vi avvaktar alla röntgenbeskeden.

Kahnberg vilar sig i form. Det syns på en målskytt när han börjar komma i form och jag tycker mig se att det snart kommer att lossna för Kahnberg. Han hamnar mer rätt i anfallszon, han får målchanserna och han skapar dom. Snart sätter han några i ett svep och då kommer jag att luta mig tillbaka i stolen och göra precis som vanligt när Magnus spelar ishockey. Njuta.

Det är onekligen mindre plågsamt att vänta på besked från dom i vit rock efter att laget igår visat varandra - men viktigast av allt; Thomas Greiss - att man kan spela med en effektiv defensiv, göra dom enkla målen och som en konsekvens av det vinna matcher.

Får man ta en pepparkaka till frukost?

Serielunk finns inte med i min SAOL

I morgon spelar representationslaget sin fjortonde match i årets seriespel. Under helgen som gått har jag fått höra kommentarer om serielunk. Jag förstår inte riktigt vad dom menar.

Ta matchen i morgon som ett exempel. Brynäs förlorade hemmamatchen mot SSK. Det skiljer just nu tre poäng mellan lagen. En seger för Brynäs och SSK måste vinna minst två matcher fler än vårt Brynäs för att vara före när seriespelet är avslutat.

Det är just den här typen av inbördes möten som avgör om det blir slutspel, golklubba eller matcher mot Örebro. Därför har jag ingen förståelse för dom som säger att det finns något som heter serielunk.

Granström är för övrigt tillbaka i laget. Jag kan sluta längta. Längst bak har vi en ny målvakt som tränat hela helgen medan dom nya lagkamraterna vilat upp sig.

Kom igen nu, Brynäs. Vinn i morgon och visa omgivningen att det inte finns något som heter serielunk. Det finns bara kamp, vilja, ambition och karaktär.

Det finns bara ishockey.

Glömmer vissa saker och minns andra.

Lägger Brynäs - Djurgården till handlingarna. Jag hoppas att så snart som möjligt få en sannolikhetsmonologkänsla över det minnet.

Nu väntar en match mot ett mycket intressant Skellefteå AIK. Många tror att dom ska gå långt i slutspelet. Jag är inte lika säker, men jag tycker att laget har många kvaliteter. Dom senaste säsongerna har flera matcher mot Skellefteå blivit fartfyllda, chansrika och ganska oorganiserade. Det har ofta gynnat Skellefteå och därför hoppas jag att Brynäs hittar igen den defensiv som besegrade LHC i den senaste hemmamatchen.

Ekholm fortsätter jubla. Nytt mål igår och jag påminns om en artikel i föreningens medlemstidning. Där berättade han om sina förhoppningar att göra fler mål än vad han gjorde förra året. Han har efter tolv omgångar ökat målproduktionen med 500 %. Jag tror han är nöjd.

Granström? Saknar honom.

Jaha...

Konstaterar att Lauritzen klev fram. Grattis till Tim Sandberg.

Ska idag försöka ta mig igenom matchen en gång till. Inte för att må bättre. För att förstå.

Ska vi säga det tillsammans? Jag saknar Granström.

Heaven and hell

Tanken med min blogg är egentligen att bara skriva om Brynäs, men ibland känns det viktigt att också kommentera andra lag. Därför har jag valt att idag kommentera två lag som den här säsongen presterat fast på två helt olika sätt. Jag tänker - som så många andra - på Luleå och Frölunda.

Luleå är ett lag som - nästan - alltid spelar slutspel. En klubb där profilvärvningar tillsammans med norrbottnisk tjurskallighet ofta lett laget framgångar. Jiri Kucera, Mika Nieminen, Jarmo Myllys, Stefan Nilsson, Mikael Renberg och Thomas Berglund är bara några exempel på spelare som väckt beundran långt söder om Byske älv.

Den här säsongen var laget nederlagstippade av många, men nu leder laget Elitserien efter att ha imponerat på väldigt många olika sätt. Det finns dom som säger att det inte kommer att hålla hela säsongen, men jag undrar jag. Laget spelar tryggt, har åtminstone en seriös ledare och spelar därefter. Jag tror Luleå kan gå riktigt långt även om jag tvivlar på att man går hela vägen. Ni vet att jag tror mer på bland annat LHC. Luleå och dess supportrar är i sjunde himlen. Inget att snacka om. Det skulle också jag vara. Om jag höll på Luleå.

I andra ändan av tabellen hittar vi Frölunda. Ett lag med resurser, tillgångar, tradition och förutsättningar att lyckas, men just nu är man inte ens nära. Lugn och ro kännetecknar knappast framsidans stolthet. För några dagar kunde vi läsa om hur klubben hanterade situationen kring Ulf Dahlén. I mitt huvud dök frågor upp hur en organisation hanterar motgångar. Idag läser jag om Kenta Johanssons lösning på dagens problem i Frölunda. Han vill lösa dagens utmaning på ett för honom gammalt sätt. Han vill inte bygga lag. Han vill värva spelare. Jag tror inte på hans lösning. Jag hoppas dock att Frölunda får rätsida på framsidan.

Å andra sidan borde jag inte skriva sådana här inlägg. Jag kan inget om lagen och borde därför vara försiktig, men ibland kan jag inte hålla mig. Med respekt till dom av er som kan era lag hoppas jag att ni inte tagit illa upp.



För övrigt saknar jag Granström.

Vätskestopp i Mångsbodarna

Det finns dom som säger att Elitseriens alla matcher är som ett Vasalopp. Det stämmer. Ska du ta dig från Sälen till Mora krävs det att du inte fuskar med grundträning, håller tempot och inte förlita dig på att någon annan ska dra dig fram dom nio milen i skidspåren.

I Elitserien måste du tävla i varje match. Du kan inte tillåta dig serielunk och du måste förbereda dig för dom sista milen för att där kunna prestera.

Efter en natt där den goda sömnen präglat nattvilan konstaterar jag att alla snart har mött alla. Det brukar innebära att vi är ungefär i Mångsbodarna om vi talar Vasaloppsspråk. Tabellen har börjat ta form och vi som följer lagen brukar se tendenser. Nu stämmer dom sällan, men då vi har behov av att veta läser vi in allt i dom resultat som presteras av laget och lagen.

Brynäs ligger efter 11 omgångar ungefär där förhandstipsen från förståsigpåarna landade för någon månad sedan. Försvarsspelet har sett annorlunda (läs; sämre) ut än dom senaste säsongerna. Anfallsspelet blivit mer omväxlande (läs; skjutgladare) och mer varierat. Är det bättre eller sämre än tidigare år? Jag antar att det är en smaksak för den som gillar ishockey. För mig är det viktiga att Brynäs vinner matcher och att jag kan sitta lugnt ned i den tredje perioden. Det händer sällan, men det är det jag vill.

Nästa stopp blir Evertsberg.

För övrigt saknar jag Granström.

Granström vilar

Granström är skadad och jag får ont i kroppen. Ont därför att han tillför saker till laget som jag gillar. Han har en inställning som syns. Jag säger inte att han har bättre inställning än någon annan, men jag kan se den. Det smäller i sargen, snackas och byts spydigheter på ett sätt som gör det enkelt för mig på läktaren.

Det värsta är inte att han inte spelar matcher. Det värsta är att han inte tränar med laget. Jag är övertygad om att han tar med sig samma inställning oavsett om det är träning eller match och sådana karaktärer får dom som fuskar och vill gena att tänka en gång till.

Jonathan Granström skulle jag vilja ha som lagkamrat - och träningskamrat.

All väntan är över

Då var det dags. All väntan är över. Nu ska krafter mötas och poäng fördelas. Det känns på något sätt högtidligt att sätta sig i bilen för att ännu en gång åka till Gävle för en seriepremiär. Det finns biljetter kvar så om du glömt bort att köpa din biljett behöver du inte oroa dig.

Kahnberg, Granström och unge Johan Larsson bildar kanske kvällens - i mina ögon - mest intressanta formation. Tre olika temprament och spelstilar blandas till en hockeycocktail jag mycket väl kan komma att gilla.

Kahnbergs känsla, stil och effektivitet blandas med Granströms arbetsmoral, inställning och tuffhet och drinken toppas med finess, fräschet och ungdomlig entusiasm genom Johan Larsson.

Jag vet att det finns mycket annat i livet som är viktigare än Brynäs, men det är kanske just därför känslan är så speciell. När jag glider in på parkeringen vid travbanan och sakta går genom tunneln mot Läkerolen känner jag alltid en känsla av tillfredsställelse. Av längtan och förhoppning. Några timmar senare har dessa känslor antingen besvarats eller ratats. Idag ska jag få känna den där känslan igen. Jag längtar.

Släpp pucken!



Bry er inte om bilderna i klippet. Jag valde det bara för kombinationen mellan bandnamn och låttitel.

En match att minnas

I morgon åker vi till Hovet för Match II. Jag förväntar mig ett annat Brynäs. Ett Brynäs där den sista droppen i lagets endorfinfyllda kroppar ska vara tömt. En match där Brynäs materialförvaltare ska tvätta mycket fuktiga underställ och - förhoppningsvis - en hemresa där spelare och supportrar sjunger segersånger i bussen tillbaka till Gävle.

Hovet badade i rött. Dom röda t-shirtarna skapade en mänsklig vägg och som på en given signal reste sig alla - och då menar jag alla - upp. Ur högtalarna hördes musik som förkunnade att "Vi är vinnare, vi är segrare. Vi är Djurgårdens ishockeylag".

Djurgården - Brynäs på Hovet. En kort intensiv mening som skapar förväntningar och känslor. Gårdagens match mellan lagen lämnade ingen av oss oberörd. Tvärtom kommer jag att - länge - se tillbaka på den 20 mars 2010 med ett sådant där fånigt leende på läpparna som man bara får när man är riktigt lycklig. Den som inte blev berörd av kampen mellan lagen, Marcus Nilssons elegans, Granströms inställning och den sanslösa inramning som Hovet igår bjöd på är en känslolös människa.

Djurgårdens hemmapublik skapade en klaustrofobisk och obehaglig känsla för oss med andra klubbfärger. Under den första perioden ville jag lämna arenan. Djurgården var bättre på isen, överlägsna på läktarna och segervissheten i deras ögon fick mig att nästan tro att mitt lag var slagna redan innan matchen var slut. Däremot visade Brynäs representationslag att dom är gjorda av ett helt annat virke. Det Brynäs gjorde igår förtjänar en hyllning - så är det bara.

När andra vikit ned sig och inväntat slutsignalen tittade brynässpelarna varandra i ögonen som om dom - till varandra - ville säga att det var för just dessa ögonblick man tränat tusentals timmar för att få vara med om. Varför då vara orolig? Jag hade önskat att jag varit en av dom. När Jonathan Granström slog in målvaktsreturen efter sex minuter av sudden death exploderade mitt inre i ett lyckorus på samma sätt som Hovets läktare vibrerade vid Djurgårdens ledningsmål. Det var vackert, stort och inspirerande.

Markström räddade, Grönholm och Sundquist tacklade, Dixon stretade emot, Hansen dödade tid, Molin manade på, Kahnberg och Lauritzen passade och Järnkrok underhöll. Ingen föll ur ramen och jag kan knappt föreställa mig hur känslan i omklädningsrummet var efteråt.

Djurgården har förstått värdet av att odla myten om sig själva som oslagbara. Man har skapat ett sammanhang där supportrar, ledare och spelare förenas i tanken om att Djurgården är något av Gud sänt. Missförstå mig inte. Djurgården har inget att skämmas över. En lång historia med många sportsliga framgångar i många idrotter ska man - enligt mig - vara stolt över. Jag vill tacka de 7 000 djurgårdare som skapade en inramning som saknar motstycke, men jag vill också skicka mer än ett tack till de tappra brynäsare som matchen igenom badrumssjöng och som när slutsignalen hördes mer tydligt och mer vackert än någonsin tidigare. Jag tror att laget inspirerades av det motstånd brynässupportrarna gav djurgårdarna på läktarna. Eller så var det precis tvärtom? Hur som helst; Bra jobbat ståplats!

Oavsett hur den här kvartsfinalserien slutar kommer jag att minnas lördagen den 20 mars 2010 med värme. Den lärde mig att inte ge upp, att motgång kan vändas till framgång och att majoriteten inte alltid har rätt.

Tack Brynäs - och Djurgården - för en idrottsupplevelse utöver det vanliga.

Vilka kliver fram?

Varje lag behöver spelare som lyfter sig i dom stora matcherna. Det handlar ofta om spelare som ska leda laget, men ibland också om spelare som vi inte visste hade det i sig.

Seriespel är en sak och slutspel en annan. Det finns spelartyper som fungerar i seriespelet, men som är ovärderliga i ett slutspel.

Det ska bli intressant att se vilka som är vilka i årets Brynäs. Granström och Sundqvist är spelare som gillar slutspelshockey, men vilka nya kliver fram. Blir det spelare som Lauritzen och Järnkrok?

Personligen tror jag mycket på formstarka Nordquist, Kahnberg och Molin. Jag tror också att det finns en spelare som det hittills talats ganska lite om i det här sammanhanget - Anton Rödin. Han kan - med sitt sätt att spela - passa in i ett slutspelande Brynäs.

Om jag längtar till torsdagen? Inte särskilt mycket. Bara lite. Trott det den som vill.

Några korta

Förstår att Brynäsabstinensen är svår när jag läser om Granströms jaktäventyr och känner att min längtan till seriespelet blir något stillat.

Har ledsnat på sena curlingsändningar.

Hur var det nu igen? Var är dom som påstod att Bäckis lever på Ovetjkin nu?

Lider med Djoos.

Gläds med Kalla & Haag.

Fyra korta kommentarer

Lauritzen är ett hett villebråd för flera elitserieklubbar. Även om jag gärna ser att Sebastian är kvar i Brynäs känns det väldigt bra att det finns andra som känner igen talang.

Noterar att Peter Forsberg spelar i kväll. Kan efternamnet ha spelat roll för att det inte blev en avstängning? Nej, så är det förstås inte.

Jag skulle inte ligga sömnlös om Brynäs skrev ett långt kontrakt med Jonathan Granström. Jag skulle bara sluta ögonen, andas lugnt väl medveten och - i trygg förvissning - om att det finns någon som tar hand om laget på det där lite bestämda sättet.

Lider särskilt med några grabbar som bor i Ängelholm. Ni vet vilka dom är.

Vi får väl se

Gårdagens match tänker jag inte ens orda om. Brynäs hade chansen - men tog den inte - och så är det ibland. Däremot är jag övertygad om att lördagens motståndare kommer att få betala ett högt pris för att få med sig några poäng hem till Stockholm. Vi får väl se.

Djugår'n kommer på besök. Hardy Boy tar med sig några Järnkaminer till Gävle för att med sedvanlig ödmjukhet visa hockey ska spelas the hardy way. Brynäs - Djurgården brukar betyda bra matcher, känslor och bra tryck på läktarna. Jag tror inte lördagens möte mellan lagen kommer att vara något undantag. Vi får väl se.

Rödin byter plats med Sandin. Sandin får snicksnacka lite med MP och de andra materialarna - i alla fall inledningsvis. Det ska bli intressant att se vad Anton kan göra för att Brynäs ska få upp tempot något. Kan han vara skillnaden? Vi får väl se.

Passningsspelet i Skellefteå var en aning oprecist under stora delar av matchen. Ett högre tempo kanske höjer precisionen något. Vi får väl se.

Någon som tror att Granström, Sundström, Sundqvist och Andersén ser fram mot kampen imorgon? Tänkte väl det. Vilka som vinner kampen? Vi får väl se.

Jag tror Kahnberg eller Järnkrok avgör imorgon. Vi får väl se.

För ovanlighetens skull tar vi tåg till matchen imorgon. Om vi kommer hem som vi tänkt? Vi får väl se.

Kom igen nu, Brynäs!

En seger är alltid en seger

Match ett är avklarad och det blev seger. Brynäs vinner med 4-2 efter en match som inte ens kunde glädja en tränare.

Redan tidigt under den första perioden märks det att lagen vet om att resultatet kommer att bli viktigt. Matchen innehåller inte mycket som kan kallas godsaker. Den här matchen handlade bara om poäng och ingenting annat.

Brynäs vinner för att man är ett något bättre lag och fattar några fler kloka beslut än vad SSK gör den här kvällen.

Trots spänningen inför och under matchen kikade jag lite extra på SSK den här kvällen. Skulle jag lära mig något om ishockey när desperathockey á la Södertälje Sport mötte svetthockey modell Brynäs? Jag tycker Klasen visar klass och driver på laget i den sista perioden. Kent på SargUt hade inför match talat sig varm om unge Tim Heed. Jag måste erkänna att den killen ser ut att ha så mycket talang att stoltheten borde vara påtaglig i den gamle Frölunda och SSK profilen Jonas Heeds föräldrahjärta. Den här kvällen spelade han ingen framträdande roll, men han ser onekligen ut att ha mycket ishockey i sin unga kropp.

I Brynäs lyfter jag gärna Dackell, Molin, Granström, Sundström och alla backar. En stabil insats gav tre poäng.

Ossi-Petteri Grönholm då? Jodå, det gick bra. Det syns att en han spelat i Finland. Han spelar rakare än många andra och även om han blir rejält lurad av Klasen ska han ha godkänt. Det ska bli intressant att se vad Ossi-Petteri kan bidra med när han spelat några matcher med representationslaget.

Seger i match ett. Nu väntar Bandyklubben på bortaplan. Jag hoppas inget av lagen drabbas av några knäskador på lördag.

Mer än bara ett spel

Jag läser igenom några favoriter på nätet och i Magnus Nyströms artikel i HockeyExpressen hittar jag det här citatet. You play for the crest on front, not the name on the back.

Artikeln handlar egentligen om Chris Pronger och citatet finns i Philadelphia Flyers omklädningsrum, men det är inte om det mitt inlägg kommer att handla om. God journalistik är allmänbildande, men den får också sina läsare att tänka själv, upptäcka något mer och kanske till med erkänna egna brister. Innan någon av er kastar er över mig och säger något ofördelaktigt om mig eller någon journalist - ta ett djupt andetag och fundera över vad jag egentligen menade.

Du spelar för klubbmärket på framsidan och inte för namnet på baksidan av tröjan. Är det sådana saker det står på väggarna i Brynäs omklädningsrum den här säsongen? Jag vet inte, men när laget kliver på isen ser det ut som om dom tatuerat in klubbmärket på bröstkorgen.

Under de år jag följt Brynäs har jag aldrig sett mitt lag spela så uppoffrande för varandra som årets representationslag. Det är inte alltid en estetisk upplevelse, men det är alltid vackert.

Just nu symboliserar Jonathan Granström, Eero Somervuori och Jörgen Sundqvist den här laget tydligast av alla. Granströms hjälm är monterad på hans axlar och han viker inte ned sig i närkamper och han gör mål som är resultat av hårt arbete från hela hans formation. Eero the Hero fuskar aldrig i lagarbetet. Klok och lojal, hårt arbetande och en makalös avslutare. Scarface Sundqvist visar alla som vill se att det finns inga genvägar till segrar. Han vet att det krävs hårt arbete i minst 60 minuter. Nyström på ExPressen hade säkert inte tänkt i dessa banor, men jag tackar för lånet och för ett stycke intressant journalistik.

You play for the crest on front, not the name on the back. Låter som ljuv musik...