Det har nu gått en tredjedel av seriespelet och det är framförallt två saker som gjort sådana intryck på mig att jag inte riktigt klarat av att släppa dessa funderingar.
- Hur kan ett lag spela så uppoffrande för varandra under flertalet av matcherna?
- Hur kan ett lag sluta spela så uppoffrande?
Jag förstår gruppspsykologins grunder och inser svårigheten att lyckas med uppgiften att få 20 spelare att högprestera mellan två klockslag på en viss given dag. Å andra sidan är det inte atomer som ska klyvas. På alla arbetsplatser kräver vi av varandra att vi ska prestera. Vi ställer rimliga krav och förväntningar på varandra. Visst finns det dagar när det går bättre eller sämre, men jobbet blir alltid gjort.
När ett lag som Brynäs klarar av uppgiften är det en njutbar upplevelse och när det inte fungerar är det ångestskapande. Det är svårt att förstå att det kan krävas så lite för att ett lag inte ska prestera.
Jag hoppas att den nedåt, nedåt och åter nedåtgående trenden är bruten i och med gårdagens suddenseger. I min värld bryts inga trender genom segrar. Trender bryts när spelare i ett lag kommer överens om hur man ska genomföra matchen och sedan gör det. Det är då trender bryts, vinnarkulturer byggs upp och resultat betyder bara att frågan, med hur mycket vann vi? får ett svar.
Jag tror att trenden kan vara bruten. Brutna trender? Hokus pokus? Trott det den som vill...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar