Stoltheten, respekten och åtta titlar

För någon vecka sedan valde Niskala Frölunda och Jämtin LHC. Enligt ryktet överväger Renberg på allvar en comeback. Inget överraskande i sig. Skickliga spelare har många anbud vilket ibland leder till oväntade val. En del säger att pengar talar och det är säkert rätt i vissa fall. Andra säger att möjligheten att vinna titlar väger tyngst. Jag vet inget om vilka motiv som driver de nämnda spelarna, jag vet bara att jag inte längre blir överraskad över vilka val spelare gör.

För något år sedan valde Jonathan Hedström att flytta hem till Sverige av familjeskäl. Nu har han flyttat till Ryssland. Samma Ryssland som Esa Pirnes kanske lämnar av familjeskäl. Den som försöker förstå vad dom menar får det allt svårare. Nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte vet mer än det som går att läsa i tidningarna.

En sak är däremot säker. Ingen av de redan nämnda spelarna får möjligheten att uppleva det Virvelvinden fick uppleva i lördags. Den egna stoltheten i kombination med respekten av flera generationer brynäsare. Å andra sidan skrattar några av dom andra hela vägen till banken medan ytterligare några uppsöker naprapaten för behandling av belastningsskador på nackkotor orsakade av allt för många medaljer.

Om jag fick välja skulle jag åtta dagar i veckan välja Virvelvindens situation. Varför? Stoltheten, respekten och åtta titlar...