Tack Brynäs!

Precis hemkommen efter den övertygande segern mot Färjestad är det inte helt enkelt att sortera intrycken.

• Jag vill skriva om hur laget överraskade mig med sitt spel särskilt med tanke på dom tre senaste insatserna som föregick kvällens.
  
• Jag vill skriva om hur enkelt det måste vara att spela med Silfverberg och Järnkrok.
  
• Det känns oundvikligt att inte nämna Mads Hansen och Mats Lavanders eviga slit.
  
• Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv om jag glömde Jonas Nordquists uppoffrande spel för laget och skulle jag kunna sova utan att påminna om Jörgen Sundqvist resoluta tacklingsspel?
• Hur ska jag klara av att formulera den estetik som förenades med lagets övertygelse om sin egen förträfflighet?

Jag väljer att inte göra något av det. Orsaken är att jag - med mitt bristande kunnande - inte skulle göra enskilda spelare rättvisa.

Istället väljer jag att uppehålla mig kring det som ändå gjorde störst intryck på mig den här kvällen. Brynäs visar smartness när Färjestad vill annat. Brynäs mentala styrka är imponerande. Ikväll hade det varit enkelt att ställa upp på alla de fighter Färjestad ville ha igång, men istället log brynäsarna mot sina motståndarnas tafatta försök att med primitiva medel försöka ändra matchbilden. Jakob Silfverberg beskriver det så vackert i dagens ExPress. Det finns en gemensam korrigeringskultur i laget. Det är sådana saker som kan bära ett lag långt.

Den här kvällen kommer jag att minnas ett frustrerat Färjestad. Ett Färjestad som lämnar Gävle väl medvetna om att man inte bara förlorat matchen med fyra mål mot ett. Man lämnar Gävle mycket väl medvetna om att den mentala matchen förlorades med större siffror än så.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv att tänka tankar som jag inte tänkt på mycket länge. Det är tur att det är ny match på tisdag. Då får jag möjligheten att komma ned från mina små moln, men fram tills dess förbehåller jag mig rätten att njuta.

Farmare, produktuvecklare och kärlek till en idrott

Ni vet hur det är. Sommarmusik från radion varvas med nyvunna bekantskaper på Spotify eller cd. Familjeliv stavas gemensam ledighet och i samma takt som vardagsstressen tonar bort blir väderleksrapporterna viktigare.

Med Adiam Dymott i bakgrunden satt jag för någon dag sedan och läste i HockeyExpressen om Elitserielagens och NHL-klubbarnas eventuella utbyte av spelare mellan varandra. Min första reaktion var ljum. Vi har genom åren sett vad omotiverade NHL-spelare kan prestera i vår liga och ska vi vara ärliga är det inte många av dessa som sedan återvänder till NHL igen. Våra yngre talanger åker över till Nordamerika och spelar farmarligehockey för att sedan återvända med agentens formuleringar om NHL-erfarenhet som främsta löneanspråk.

När Instant repeater '99 med Soundtrack of our lives inleds i hörlurna funderar jag vad grabbarna i Elitseriens Fab 5 tycker om förslaget - Ni vet killarna som för ett tag sedan ville göra något annat i framtiden än att möta Brynäs? Tycker dom det här är en riktig väg för utvecklingen av den svenska hockeyligan? För visst var det utvecklingen av den gemensamma ligan som var viktigare än den egna klubbens produktplacering?

Kan ett eventuellt samarbete med NHL vara svaret på den svåra ekonomiska situationen hos alltfler klubbar? Kanske, kanske inte.

Jag är kanske gammal och naiv, men jag är uppvuxen med en nationell liga präglad av kvalitet och stolthet. Det lag som vunnit SM-guld har kunnat känna stolthet över sin seger då ligan hållit hög kvalitet. Den tiden kanske är över och nu handlar det mer om att sälja en produkt till högsta möjliga pris oavsett kvalitet. Jag håller med om att Elitserien går att produktuveckla och att ökade intäkter, minskade kostnader och trevliga arrangemang inte behöver betyda att kvaliteten i ligan behöver bli sämre, men visst ser jag en risk i att spelet ishockey kan få allt mindre betydelse i spelet om ishockeyn...

Vi får väl se om svenska Elitserien blir en europeisk farmarliga till NHL eller om ligan blir en konkurrent eller samverkanspartner med KHL. Vi behöver med andra ord inte fundera om det blir någon förändring av den svenska högsta ligan. Frågan är på vilket sätt den kommer att förändras?

Ibland tänker jag att jag tar idrotten alltför allvarligt och istället borde skaffa mig ett mer avslappnat förhållande till såväl min sport som mitt lag, men ni vet hur det är; det är svårt att lära gamla hundar sitta.

Letar fram Thåström ur vinylhögen och tänker att utvecklingen går framåt, men att kvalité ändå alltid är kvalité...

Inte förrådd - men nedstämd

Jag vet fortfarande inte vad jag ska tycka. Däremot känner jag mig mycket nedstämd. Min oro över den liga jag respekterar och mitt eget lags framtid är mycket påtaglig. Jag upplever att jag för några ögonblick tappat tron och fotfästet i den sport jag ägnat så mycket tid och som gett mig så mycket.

Under de senaste åren har jag ägnat timmar åt att diskutera, samtala och gräla om svensk klubblagshockey och dess framtid. Ambitionen med samtalen har alltid varit det egna lagets framgång, men vi har alltid haft Elitseriens bästa som mål. Utan undantag har alltid våra diskussioner mynnat ut i både förhoppningen och ambitionen att vinna SM-guld i kamp med de allra bästa lagen i Sverige.

Om jag kokar ned åratal av samtal till några diskussionsämnen till några meningar blir det dessa:

1. Ska svensk hockey bestå av föreningar eller aktiebolag?
2. Ska Elitserien vara stängd eller öppen för sportsliga avancemang?
3. Hur får vi in tillräckligt med pengar till Elitserien i allmänhet - och Brynäs i synnerhet - för att på så sätt matcha NHL:s - och på senare år KHL:s - lönebud på duktiga spelare?

Nu ser det ut som om vi inte längre behöver samtala om svensk ishockeys framtid. Svensk elitishockeys framtid stavas numer med krylliska bokstäver och entrépengen ska betalas med rubel. Det finns fler alternativ än KHL, men ni förstår vad jag menar...

Det finns få idrotter som har ett så livligt diskussionsklimat som just ishockey och trots att meningarna gått isär har jag upplevt att alla haft hela Sveriges hockeys bästa för ögonen.

Jag tror att det är det sistnämnda som berör mig mest. För mig har det aldrig funnits något finare att vinna för ett svenskt klubblag än SM-guld.

Jag känner mig inte förrådd av de lag som inte känner så, men jag känner mig överrumplad. Tänk att fem klubbar inte längre vill vinna SM-guld? Tänk att fem klubbar hellre möter något sibiriskt lag i seriespel än spelar skiten ur Brynäs? Tänk att fem lag hellre vänder ryggen åt sina bästa vänner och motståndare än att utveckla Elitserien och ett ishockeyn Champions League tillsammans med dom? Tänk...

Det finns inget som utesluter möjligheten att jag kommer att ändra min ståndpunkt, men jag står även idag på Ordförande Bylunds sida.

Framtiden för vår nationella liga har alltid varit svår att sia om, men just nu känns det som om det inte finns särskilt mycket att sia om. Jag tackar Hockeyexpressens krönikörer och lagens supporterklubbar för att dom hjälpt mig att återfå fotfästet och tänka klarare.

Om Stolthet och fördom

Låt mig genast säga att jag inte på något sätt återhämtat mig från gårdagen. Inte på något sätt. Jag har däremot kommit så långt att jag nu kan formulera ett inlägg som inte formuleras i ett känslotillstånd där reptilhjärnan dominerar.

Jag hämtar titeln på inlägget från Jane Austen filmatiserade bok. Inte för att det finns några direkta kopplingar mellan boken och matchen mot Luleå. Däremot har det varit två begrepp som hållit mig vaken under den natt som nu övergått till dag.

Ni som läst mig under en tid vet att jag försöker vara konstruktiv i min negativa kritik av laget då jag tröttnat på den ohämmade och helt onyanserade debatt som återkommande bedrivs av supportrar kring såväl vårt eget som andras lag. Vissa dagar är det svårare än andra och som ni förstår är det här en sådan dag.

Vi är många som bär vårt klubbmärke med stolthet. Vi har ibland förväxlat vårt val av lag med ett ansvar för hur föreningen ska uppfattas. Vi försvarar vårt lag i diskussioner med andra supportrar. Ni som såg Skavlan på SVT i fredags fick se en Rolf Lassgård göra jobbet åt oss. Vi är stolta över vår förenings historia och vi vill så gärna bidra till klubbens framtida framgångar. Våra drömmar är tänkta att realiseras av ett antal spelare och ledare. Det är en tankevurpa som jag inser inte är hållbar, men det är så det är...

Igår kände jag inget som liknande Stolthet. Överrumplad av den passivitet och brist på entusiasm över att realisera drömmar förändrades mina förhoppningar till ett tillstånd av apati. Vi har alla dåliga dagar på jobbet och igår förenades många dåliga dagar till en kollektiv kollaps.

Jag hade så gärna gratulerat Markström på hans födelsedag, men det var inte han som fick presenterna. Jag hade så gärna sett Widing avgöra med ett rungande slagskott från blå, och jag hade så gärna önskat att Granström fått jubla efter att han slagit in en retur stående mitt i det stålbad som kallas Luleås försvarszon. Nu blev det inte så.

Det är inte min avsikt att döma någon enskild spelare hårdare än någon annan. Ett lag som uppträder som vårt gjorde igår förlorade inte på grund av enskildas prestationer - vårt lag förlorade tillsammans.

Jag vet att det är en Fördom att påstå att laget inte gjorde sitt bästa. Jag tror att laget gjorde sitt bästa, men igår var lagets kollektiva insats inte något som går att beskriva med begrepp som - sitt bästa.

Nu kommer en vila där laget får samla sig inför en avslutning vi inte kommer att glömma. Jag tror på mitt lag och hoppas att de gör det också.

Årets värsta hockeymånad är över och nu börjar nästa.

Ett långt inlägg är på väg att ta slut och jag gratulerar Luleå och dess supportrar. Jag delar inte er glädje, men jag förstår den...

När säsongen är avslutad hoppas jag att mitt känsloliv domineras av Stolthet och inte så mycket av Fördom...

Stoltheten, respekten och åtta titlar

För någon vecka sedan valde Niskala Frölunda och Jämtin LHC. Enligt ryktet överväger Renberg på allvar en comeback. Inget överraskande i sig. Skickliga spelare har många anbud vilket ibland leder till oväntade val. En del säger att pengar talar och det är säkert rätt i vissa fall. Andra säger att möjligheten att vinna titlar väger tyngst. Jag vet inget om vilka motiv som driver de nämnda spelarna, jag vet bara att jag inte längre blir överraskad över vilka val spelare gör.

För något år sedan valde Jonathan Hedström att flytta hem till Sverige av familjeskäl. Nu har han flyttat till Ryssland. Samma Ryssland som Esa Pirnes kanske lämnar av familjeskäl. Den som försöker förstå vad dom menar får det allt svårare. Nu ska jag vara ärlig och säga att jag inte vet mer än det som går att läsa i tidningarna.

En sak är däremot säker. Ingen av de redan nämnda spelarna får möjligheten att uppleva det Virvelvinden fick uppleva i lördags. Den egna stoltheten i kombination med respekten av flera generationer brynäsare. Å andra sidan skrattar några av dom andra hela vägen till banken medan ytterligare några uppsöker naprapaten för behandling av belastningsskador på nackkotor orsakade av allt för många medaljer.

Om jag fick välja skulle jag åtta dagar i veckan välja Virvelvindens situation. Varför? Stoltheten, respekten och åtta titlar...

Matchen då?

Hur var matchen igår kväll då? Ja, ni... Om jag skulle göra en 100 bästa lista över hockeymässiga upplevelser så kommer inte gårdagens match med på den listan. Däremot är den känslomässiga upplevelsen med på en mycket, mycket kort lista.

Det bär mig emot att konstatera att få, om ens någon, brynäsare spelade på en sådan nivå att det är värt att spola tillbaka kassetten för att se matchen igen bara för det. Matchens dignitet och den press som fanns på banans alla aktörer märktes hela vägen upp till översta raden i Läkerolen. Det var ingen estetisk upplevelse, men en känslomässig.

En spelare är ändå värd ett alldeleles särskilt omnämnande och det är naturligtvis det unga målvaktslöftet Jacob Markström. En riktigt bra insats från hans sida. Brynäs försvarsspel skärps till med honom i buren vilket gör att Jacob får chansen att se skyttar och puckar på ett helt annat sätt än vad andra målvakter fått möjligheten att göra under året. Visst, vi möter andra typer av lag, men jag tycker det finns en skillnad gentemot tidigare insatser av Laget Brynäs.

Imorgon kommer det att krävas en likadan insats av Brynäs. Bortaplan mot Västerås. Ett lag som kan slappna av, men som spelar med sitt klubbmärke under huvudkudden, på bröstet och intatuerat i själen. Dom spelar inte för att vinna poänger, dom spelar för sin och sin förenings stolthet. Värsta tänkbara motstånd i den här typen av matcher med andra ord. Vårt svar borde vara att vår stolthet, vårt kunnande och vår lojalitet är större än våra motståndares.

Kom igen nu, Brynäs IF! Fullt fokus på uppgiften! Fullt fokus på Elitserien!

Dagen börjar med att alla ser sig i spegeln

Idag möter vi Djurgår'n på bortaplan. Vi behöver en seger. Behöver är egentligen inte en riktig beskrivning, vi är i skriande behov av en seger.

Nu är det dags att vi alla ser oss i spegeln och ställer oss frågan om vilket virke vi är gjorda av. I Globen kommer tusentalet brynässupportrar att vara på plats för att visa sitt stöd. På isen återfinns tjugotalet spelare som måste våga stå upp för sin klubb och dess betydelse för långt fler än de som är på plats i arenan. Det kan upplevas som en onödig press på spelarna, men det är dessa matcher alla spelare vill spela. Matcher som verkligen betyder något. Jag är medveten om att det inte är en titel som står på spel, med det är inte mindre viktigt för det.

Jag hoppas att alla tittar sig i spegeln innan de kliver ut på isen. Inte för att rätta till frisyren, eller kontrollera om skäggstubben är under kontroll utan för att se om blicken, känslan och kraften är där. Om viljan att göra sina lagkamrater bättre är större än att visa upp sig själv och om ambitionen att visa supportrarna att Brynäs är i huvudstaden för att visa kraft, moral och karaktär. Nu ska ni inte tro att det här bara gäller spelarna i representationslaget. Det gäller supportrarna också. Visa att ert hjärta är starkt för föreningen och dess representanter.

Det finns dom som påstår att Brynäs saknar ledare på isen. Kanske har dom rätt. Mitt råd till alla är att alla måste ta ansvar för sitt eget spel och spelet tillsammans med lagkamraterna. Bli ledare över ert eget spel och ni blir ledare över ert gemensamma spel.

Mitt Brynäs ger sig aldrig. Visa Djurgår'n att dom inte fått ett oväntat, men ett på framgång hungrigt, besök.

Vad ni än gör; glöm inte bort att se er i spegeln i dag. När vi lämnar Stockholm ska vi alla kunna säga att det oavsett resultat var en dag då vi alla gjorde vårt bästa för vårt lag, vår förening och vår stolthet.

Orolig? - Alltid!
Stolt? - Alltid!

Idag gäller det, igen...

Jag vaknade den här lördagen med tankar som handlade om ödesmatch. Ingen bra inledning på en redan gråmulen dag, men jag känner verkligen på det sättet.

Klockan 15.00 möter mitt Brynäs någon annans Södertälje Sport i Tablettasken. Det känns onekligen som att allt annat än seger vore ödesdigert. Visst.... Det är många matcher kvar att spela och inte så många poäng till slutspel, men symbolvärdet av en seger kan inte nog underskattas.

Det är min förhoppning att laget ska visa samma stolthet över att bära vår traditionstyngda tröja som Tord Lundström. Tord som innan matchen idag ska hyllas för sina insatser i föreningen. Det är min förhoppning att hans närvaro ska visa spelarna i laget att det handlar inte om löner och bra avtal. Det handlar om att utveckla sitt spel, göra allt för sitt lag och visa supportrar och annan publik att Brynäströjan är något speciellt.

Jag har ingen avsikt att lägga press på några spelare. Jag vill bara påminna om varför många av oss är Brynäsare. Vi är det därför att känner stolthet över vad klubben presterat genom åren, över spelare som gjorde allt för att visa klubben att går före allt annat.

För mig betyder klubbemblemet stolthet, vänskap och framgång. Just nu känner jag att det är viktigt att påminna oss alla om just det. Det handlar om dig och mig också. Jag menar att vi som sitter, står eller oroligt vankar i gångarna under läktarna också har ett ansvar. Det har aldrig varit viktigare att visa att Brynäs färger är våra färger. Det är min övertygelse att all den frustration som tar sig allt märkligare formuleringar egentligen är uttryck för vad jag beskrivit, men med den skillnaden att det saknas förmåga att verbalisera det.

Idag kommer jag att stå upp för den störste av de stora i en lång hyllning för en sagolik karriär. Det är min förhoppning att de spelare som står på isen ska använda hyllningen som tändvätska och inspiration.

Orolig? - Alltid!
Nervös? - Ständigt!
Jag är för tusan hakar Brynäsare och då är dessa känslor ständigt närvarande.