Genom ett töcken av gammal och uttjänad smärta kom livet sakta tillbaka. I en paus mellan de mest plågsamma ögonblicken nåddes jag av ett telefonsamtal som berättade att matchen slutat 6 - 1. Jag kände hur en annan sorts smärta gjorde sig påmind. Förlustsmärtan. Rösten på andra sidan säger i nästa mening att Brynäs vunnit mot de blivande svenska mästarna med 6 - 1. För ett ögonblick tror jag att min medicin inte bara bedövat min värsta migrän utan också bidragit till min första hallucination.
Med mycket stor försiktighet och med viss anspänning sträcker jag mig efter kontrollen till TV-apparaten, knappar in 377 på Text-TV och ser att den röst som jag trott drivit gäck och spe med mig talat sanning. Jag rör mitt huvud lite för snabbt och värken gör sig påmind, men vad gör det? Plötsligt ser jag ljuset i den till bredden, av smärta, fyllda tunneln. Jag försäkrar mig om att ljuset inte är ett mötande tåg. Med viss lättnad lägger jag huvudet på min redan väl använda kudde och konstaterar att en seger kan ge lindring på mer än ett sätt.
Två timmar innan normal avfärd drabbades jag av ett migränanfall värdig en Eric Lindros-tackling på Dackell.
Det fasansfulla stod klart. Det blir ingen match. Oundvikligt och oåterkalleligt står jag inför fullbordat faktum. För första gången den här säsongen tvingades jag avstå en hemmamatch. Jag tog mig hem från jobbet och mörklade mitt hem.
I skrivande stund väntar jag på kassetten som för mig ska förklara hur det gick till när Brynäs den 12 februari 2009 slog de blivande svenska mästarna Linköping med 6 - 1. Jag längtar...
Den blomstertid nu kommer
8 månader sedan
2 kommentarer:
Du borde längta:-)
Beklagar att du missade den fina stämningen som infann sig i Läkerolen igår, hoppas du mår bättre nu.
Fick rysningar av din beskrivning av telefonsamtalet:-)
Nu har jag längtat färdigt. Trevligt...
Tack. Jag mår bättre nu...
Skicka en kommentar