Ett oväntat besök i Superettan

Han stod där alldeles ensam. En enkel banderoll med klubbmärket hängde längst upp på den inhägnad som kallas för bortastå. Lite blygt höll han sig i räcket och jag tänkte för ett ögonblick att jag hellre stått bredvid honom. I min värld representerade han den här dagen det fina med att vara supporter. Det som handlar om respekten för sporten, kärleken till laget och lidelsen för resultatet...

Lasse på Bättre Hockey är en begåvad skribent som ibland lämnar Lule Hockey åt sitt öde och istället använder tangentbordet till att belysa samhällsaktuella händelser. Han hittar dock alltid tillbaka till sitt ursprung på sitt oefterhärmeliga och skickliga vis. Inspirerad av honom vill jag därför återge mina intryck från ett besök på ståplatssektionen på Idrottsparken i Sundsvall. Jag är tämligen säker att det hade kunnat vara vilken ståplatssektion på vilken idrottsarena som helst någonstans i Sverige.

Jag åkte till Sundsvall för att träffa några vänner som bestämt sig för att se GIF Sundsvall möta Falkenbergs FF i Superettan. Med Lasses inlägg i bakhuvudet släntrade jag upp på ståplatssektionen avsedd för hemmasupportrar och väl där började jag lyssna på min omgivning. Jag blickade bort mot bortastå och där stod han.

Han stod där lika ensam och utlämnad som vi alla gör ibland. Lika ensam och utlämnad som han var just då - lika omgärdad av fördomar om kvinnor, sexuella läggningar och människors ursprung var jag. Jag kände mig handlingsförlamad. Jag försökte säga något till dem som stod närmast, men deras vana av att höra det som ropades visade sig i deras ögon och jag märkte att det skulle krävas något mer.

Precis då - just precis då - hade jag önskat att jag stått med honom istället. I det ögonblicket hade han och jag mycket att tala om.

I pausen övervägde jag att gå över till honom för att prata lite, men säkerhetsvakterna hade säkert hindrat mig. Någonstans är jag glad över att han skyddades från oss som tysta stod och hörde vad vuxna män sade om andra vuxna män medan idrotten vi samlats kring utspelade sig framför våra ögon.

Det är kanske trots allt bra att nutidens arenor präglas av ett säkerhetstänk. Frågan är bara vad vi ska skyddas från? Jag vet vad jag tycker. Vad tycker du? Är det inte du och jag som ska säga ifrån?