Tänker lite som man tänker om Las Vegas

Tycker inte en polisanmälan hjälper sporten att självsanera sig. Jag kan till och med tycka det skickar - om inte ett löjets skimmer över vår sport - så åtminstone ett hånfullt leende. Tro inget annat än att jag vill att Ekman ska ha ett kännbart straff, men jag tycker det är sporten själv som ska utdöma det.

Dom straffskalor som idrotten bygger upp har till uppgift att reglera beteenden hos spelare och ledare. Då spelare - som i det här fallet - inte följer den etik och moral vi kommit överens om ska också det korrigeras på lämpligt sätt. Jag kan inte tro att lekmän på ishockey gör det bättre än sporten själv. Det vill säga om sporten sätter sporten främst och inte den enskilde spelaren.

Ska man se något positivt i den här historien är det kanske just att det interna bestraffningssystem som finns inom sporten bör ses över, nyttjas och vara det regelverk vi håller oss inom. Inte försöker tänja på.

Jag tänker att man kan göra en parallell till Las Vegas. Ni vet; Whatever happens i Vegas, stays in Vegas...

Ett oväntat besök i Superettan

Han stod där alldeles ensam. En enkel banderoll med klubbmärket hängde längst upp på den inhägnad som kallas för bortastå. Lite blygt höll han sig i räcket och jag tänkte för ett ögonblick att jag hellre stått bredvid honom. I min värld representerade han den här dagen det fina med att vara supporter. Det som handlar om respekten för sporten, kärleken till laget och lidelsen för resultatet...

Lasse på Bättre Hockey är en begåvad skribent som ibland lämnar Lule Hockey åt sitt öde och istället använder tangentbordet till att belysa samhällsaktuella händelser. Han hittar dock alltid tillbaka till sitt ursprung på sitt oefterhärmeliga och skickliga vis. Inspirerad av honom vill jag därför återge mina intryck från ett besök på ståplatssektionen på Idrottsparken i Sundsvall. Jag är tämligen säker att det hade kunnat vara vilken ståplatssektion på vilken idrottsarena som helst någonstans i Sverige.

Jag åkte till Sundsvall för att träffa några vänner som bestämt sig för att se GIF Sundsvall möta Falkenbergs FF i Superettan. Med Lasses inlägg i bakhuvudet släntrade jag upp på ståplatssektionen avsedd för hemmasupportrar och väl där började jag lyssna på min omgivning. Jag blickade bort mot bortastå och där stod han.

Han stod där lika ensam och utlämnad som vi alla gör ibland. Lika ensam och utlämnad som han var just då - lika omgärdad av fördomar om kvinnor, sexuella läggningar och människors ursprung var jag. Jag kände mig handlingsförlamad. Jag försökte säga något till dem som stod närmast, men deras vana av att höra det som ropades visade sig i deras ögon och jag märkte att det skulle krävas något mer.

Precis då - just precis då - hade jag önskat att jag stått med honom istället. I det ögonblicket hade han och jag mycket att tala om.

I pausen övervägde jag att gå över till honom för att prata lite, men säkerhetsvakterna hade säkert hindrat mig. Någonstans är jag glad över att han skyddades från oss som tysta stod och hörde vad vuxna män sade om andra vuxna män medan idrotten vi samlats kring utspelade sig framför våra ögon.

Det är kanske trots allt bra att nutidens arenor präglas av ett säkerhetstänk. Frågan är bara vad vi ska skyddas från? Jag vet vad jag tycker. Vad tycker du? Är det inte du och jag som ska säga ifrån?

En svår seger

Innan match var oron stor i bilen. Hur skulle SSK uppträda och - inte minst viktigt - hur skulle Brynäs klara av att spela mot ett ostrukturerat, desillusionerat och uppgivet Södertälje Sport?

Svaret blev enkelt. Grundspelet, styrspelet och försvarsspelet skulle ta vårt lag genom kvällen. Jag tyckte man klarade det bra. Ett SSK som inte alls visade det kunnande jag sett vid de tidigare matcherna lagen emellan var istället för effektiva och kraftfulla irrationella i sina anfall och laget slarvade med detaljerna.

Brynäs vinner utan att förta sig på något sätt, men någon stor ishockey blev det aldrig. Den här kvällen bjöds vi som var på plats i Läkerol Arena inte på någon stor estetisk upplevelse, men det spelar ingen roll. Brynäs vann matchen, tog tre poäng och i den bemärkelsen var det en mycket vacker match.

Nu lägger jag den här matchen till handlingarna. På lördag väntar Djurgår'n på hemmaplan. Många biljetter - och då menar jag många - biljetter är sålda. Vi som har biljett kan se fram emot säsongens första, och kanske enda, match av slutspelskaraktär. Jag hoppas på en match där hjärta, kamp och lite finess dominerar och där kylan är som isen i drinken. Den kyler ned anrättningen alldeles tillräckligt för att hjärnan ska finnas med i de avgörande momenten.

Den här kvällen fick jag se ett Brynäs som än en gång visade moral och lojalitet mot en spelidé. Hur långt kommer det att räcka när tabellen ska sammanställas om nio dagar? Ingen aning. Jag tror på nytt kontrakt, jag hoppas på slutspel och jag fruktar matcher mot AIK.

Inget är klart, men vårt Brynäs har allt i egna händer. Därför konstaterar jag bara att den som har möjligheten att påverka sin egen framtid ska ta den. Alternativet är nämligen mer än tråkigt...

Vad säger man...

Någon som trodde att Bröderna Johansson förstörde vår dag när deras trea kom? Tänkte väl det...

Redan efter segern mot Timrå var jag inne på att segrar då ett lag vänder ett underläge är viktigare än utskåpningarna. Det bygger lagmoral, tron på att det går och det skapar arbetsro. Nu ska vi väl vara medvetna att varken Timå eller Rögle gjorde sina bästa slutperioder, men det spelar ingen roll. Brynäs vände i torsdags och vänder eftermiddagens drabbning till sin fördel. Brynäs har mycket att arbeta med, men jag tror det är enklare att gå till jobbet på måndag om man vunnit matcher.

Kunde inte låta bli att kolla tabellen. Medveten om att det inte kommer att sluta så här, men visst kan man väl få njuta ett dygn eller två?

Två vändningar på två matcher. Vad säger man...