Efter att ha sett bilderna från Luleå har jag stor förståelse för att Roger Åkerström påmindes om Hans Norbergs olycka. Ni som är lite äldre kommer alldeles säkert ihåg hur en hel hockeynation visade djup sympati för hans situation.
Med ojämna mellan rum påminns vi om hur förgängligt livet är. Vi blir medvetna om elitidrottens tveeggade svärd. Å ena sidan bär svärdet till framgång, ära och berömmelse och å andra sidan till smärta, rehabträning och avslutade karriärer.
Vi vet alla att elitidrotten är skoningslös. I Hans Norbergs fall var den mer skoningslös än mot många andra. Om jag minns rätt arbetade Hans Norberg för Luleå Hockey i flera år efter den där händelsen. Är det någon som vet vad han gör idag?
Horava i MoDo säger i Expressen: - Jag är beredd att avgå om det är styrelsens vilja. Jag har ett stort ansvar till att det blivit så här. Det är knappast den typen av ansvar ledare och spelare i MoDo vill höra när laget inte riktigt fungerar.
Tycker däremot att Tommy Sjödin visade prov på ledarskap när han i Rosa Bladet kommenterade tacklingen i Läkerolen. – Jag har sett värre knätacklingar än den där i och för sig, men visst är den oschyst och den tar jävligt olyckligt. Jag håller med Sjödin.
Den blomstertid nu kommer
8 månader sedan
2 kommentarer:
Hej
Lite befriande att du kommenterar bentacklingen på det sätt du gör. Utan att själv framföra min åsikt om händelsen, så tycker jag att det för det mesta är så tråkigt att notera hur enögt supportrar ser på händelser likt denna. På många forum så är Röglesupportrar och Brynäshatare på ena sidan, och komplementmängden står för den motsatta åsikten.
Och det blir ju både oseriöst och lätt komiskt när det är så. Att vi så sällen ser bjälken i vårt eget öga men grandet i motståndarens öga, för att travestera nåt gammalt bibelcitat.
MN
MN - Tack för din kommentar. Jag har en personlig och mycket ansträngd relation till knätacklingar. Det gör det kanske lättare att inte låta klubbfärgen grumla den i övrigt mycket klarsynta blicken :)
Jag tycker du har rätt. Varje säsong och i varje lag uppstår det tillfällen när supporterhjärtat prövar den egna uppfattningen om hur ishockey ska spelas. Ibland lyckas jag avstå från att utföra den olyckliga kombinationen att tänka med hjärtat och känna med hjärnan.
Nu är jag inte den präktigaste av präktigaste. Jag låter ibland hjärtat stå för analyser av matcher och situationer. Det blir sällan bra, men du vet säkert hur det är?
Jag skickar en hälsning till Brandheden med en förhoppning om tillfrisknande. Jag hoppas verkligen han kommer tillbaka tidigare än beräknat.
Skicka en kommentar