Den där amerikanen, del II

När jag inte lyckades komma iväg till Hudiksvall för att se Brynäs förlora mot MoDo bestämde jag mig för att se matchen USA - Canada en gång till. Det brukar vara så att dessa lag inte tar gruppspelsmatcherna på allvar, men jag tror faktiskt den här matchen var ett undantag.

Canada spelade på hemmaplan och ville inte förlora mot kontinentrivalen, men man kunde inte göra någonting år amerikanerna. Jag imponerades än en gång av Brian Rafalski. En blind kanadensare skulle hålla med mig. Rafalski har en speluppfattning och en elegans som få backar i den moderna ishockeyn besitter.

Ni vet att Rafalski tillbringade en säsong i Gävle och jag är inte naiv nog för att påstå att säsongen med Brynäs varit avgörande för hans utveckling. Tvärtom hittar målmedvetna talanger alltid vägen till framgång. Däremot är jag övertygad om att året i Gävle lärde honom ett och annat om att egen utveckling inte alltid är detsamma som sportsliga framgångar.

Jag är glad över att jag fick se honom spela i vår tröja och om jag kisar ordentligt när jag drömmer så kan jag se vissa likheter mellan den amerikanska vita tröjan och Brynäs bortaställ, men bara om jag kisar riktigt, riktigt ordentligt...