Jag har inte blivit ödmjuk

När jag läser om hur andra beskriver sina känslor inför missade slutspel eller väntande kvalserier hade det varit enkelt att hånle, sparka på dom som redan ligger och le sådär överlägset som bara en slutspelsklar supporter kan göra. Jag väljer att inte göra det trots att det hade varit enkelt, förutsägbart och förväntat.

Det betyder inte att jag inte är glad över att mitt lag kvalificerat sig för slutspelet. Tvärtom struttar jag runt bland människor som inte förstår varför jag visslar i halkan, ler mitt bredaste leende mot den suraste kundtjänstpersonalen på kanaltvbolaget och bara njuter varje gång det blir tal om ishockey.

För två säsonger sedan stod jag i Timrå ishall med den definitiva tabellen intatuerad i mitt huvud. Det sista halmstrået hade förintats av Oscar Sundhs mål i tom kasse. Jag stod där med "vuxna" motståndarsupportrar som öppet hånade mig. När jag gick mot bilen på parkeringen ropade man mindre trevliga ord åt mig och när jag tungt satte mig i bilen såg jag hånleenden möta min blick.

Det finns dom som menar att jag tar mitt intresse på för stort allvar och kanske är det så, men en sak är säker; jag vill inte byta.

Därför säger jag med stor respekt till alla supportrar som just nu följer lag som prövas att ni har min respekt. Jag hoppas jag inte behöver vara i er situation igen.

Kan det vara så att jag har gått och blivit ödmjuk? Nej då, så är det inte. Ni behöver inte vara oroliga.