En obesvarad kärlek

Hockey. Ett spel jag aldrig behövde lära mig att älska. Jag föll på samma sätt som vi så ofta gör när det är självklart att vi är ämnade för varandra. Vi möttes och vi njöt under många år. När tonåren kom och min kärlek visade sig vara större än hennes skildes våra vägar åt. Hon ville inte ha mina bristande förmågor och jag hänvisades till ett liv utan henne. När jag såg andra bli omfamnade av henne förstod jag att min kärlek till henne aldrig skulle bli besvarad på det sätt jag ville.

Med tiden lärde jag mig hantera det obesvarade och fann mig tillrätta bland många andra som älskade henne lite sådär på avstånd. Då och då vände hon upp sitt ansikte mot mig och för några ögonblick kände jag mig sedd. Så här lång den här vintern har hon visat upp sitt största leende mot mig. Det har funnits stunder när jag - på allvar - trott att hon menar allvar. Att det - trots våra tidigare erfarenheter - skulle bli vi två. Jag är äldre idag och vet att ett flyktigt ögonblick av kärlek inte är något att bygga en livslång relation på.

Brynäs har hittills den här säsongen gjort gott för mitt sargade hockeyhjärta. Inte bara för att man vinner fler matcher än på många år och inte heller för sättet man gör det på. Min ömsinta och djupa respekt har med andra saker att göra.

Jag och mina vänner har hånats, bespottats och förnedrats under några år, men nu lyfter vi våra blickar och i vår varma blick kan ni utan se vårt överseende med den avundsjukes tillkortakommanden i deras desperata men olyckliga formuleringar. Vi tänker stilla att - er tid kommer.

Den här säsongen ser jag fram mot nästa match med längtan och inte med den oro som bara ett sargat hjärta kan göra. Brynäs har hittills den här säsongen gett mig hoppet tillbaka.

Hon kommer aldrig att älska mig på det sätt som jag en gång drömde om, men bara att hon under några korta månader ler mot mig har gett mig hoppet. Tack.

Bussar, supportrar och minnen

Det har gått några dagar, men jag har gått och funderat på vad det är för speciell relation mellan supportrar och bussar. I norra Sverige användes dom som offentliga toaletter och i Stockholm som oskyldigt offer för skadegörelse. Det finns något väldigt motsägelsefullt i "supportrarnas" uppförande. Jag har svårt att förstå varför supportrar vill förstöra för andra. Jag har egentligen inget behov av att förstå det, men jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag ägnat en del fundering åt fenomenet.

Jag har gjort min beskärda del av supporterresor med buss. Det fanns en tid - läs när jag var ung - då jag tyckte att supporterresor löste mina problem att ta mig till bortamatcher på ett bra sätt. Dom var billiga, man kom lagom till värmning och man åkte hem direkt efter match. Att dom var billiga var kanske mest viktigt, men faktum är att jag på den tiden bara ville se matchen och inte åka på sightseeing i Sverige.

Jag har alltid haft stor respekt för chaufförer som mot liten, eller ingen, ersättning ställt upp för att ta oss till olika ishallar under sena vinterkvällar och på hala vägar. Det har alltid var en hederssak att hålla snyggt i bussen och skramla till mat och biljett till chauffören. På något underligt sätt kändes det som man representerade klubben när man åkte på supporterresa.

När jag blev äldre fick jag bättre betalt och då jag inte bor i Gävle blev det enklare att arrangera egna bilresor med supportrar från den egna trakten. Dom är minst lika roliga, men visst hade busstiden sin charm. I alla fall då. Numer är jag alldeles för bekväm. Åker jag till exempelvis matcher mot SSK och Djurgården sover jag gärna över och tar det gärna lugnt både före och efter match. Livet förändras och sättet att resa likaså.

Istället för att räkna upp tråkiga busserfarenheter som i mitt fall handlar om långa resor och 0-3 underläge efter tio minuter redovisar jag några favoritresor.

1. På obestridlig förstaplats återfinns resan till Prag i december 1999. Europacupspel mot Sparta Prag och hundratals brynäsare från hela Sverige hade gjort gemensam sak för att stötta laget på plats. Det blev visserligen förlust, men spelarnas reaktioner när dom såg en hel långsida med egna supportrar och det faktum att jag under den resan fick vänner för livet gör den här resan speciell på väldigt många sätt.

2. Egentligen ingen bussresa, mer en supporterbilupplevelse av en helt annan sort. Dagarna efter att Tommy Sandlin avlidit mötte Brynäs Luleå i Lule. Vi var några brynäsare på plats i dåvarande Delfinen. Den tysta minuten för Sandlin var mäktig i Gävle, men det var stort att uppleva den respekt luleborna visade och det blev påminnelse om att idrott också förenar. När dessutom flera luleåsupportrar kom fram till oss i periodpauserna och beklagade vår saknad blev det än större. Tack för det Luleå.

3. Första resan till Göteborg. Än en gång förlust, men upplevelsen av många brynäsare på plats och trevliga göteborgare gjorde den resan till något mer än bara en bortamatch.

Nåja. Vad har det här med med skadegörelse och urinering och göra? Ingenting, men kanske kan det vara en påminnelse om att supporterresor kan skapa andra typer av minnen än solkiga.

Jag har inte blivit ödmjuk

När jag läser om hur andra beskriver sina känslor inför missade slutspel eller väntande kvalserier hade det varit enkelt att hånle, sparka på dom som redan ligger och le sådär överlägset som bara en slutspelsklar supporter kan göra. Jag väljer att inte göra det trots att det hade varit enkelt, förutsägbart och förväntat.

Det betyder inte att jag inte är glad över att mitt lag kvalificerat sig för slutspelet. Tvärtom struttar jag runt bland människor som inte förstår varför jag visslar i halkan, ler mitt bredaste leende mot den suraste kundtjänstpersonalen på kanaltvbolaget och bara njuter varje gång det blir tal om ishockey.

För två säsonger sedan stod jag i Timrå ishall med den definitiva tabellen intatuerad i mitt huvud. Det sista halmstrået hade förintats av Oscar Sundhs mål i tom kasse. Jag stod där med "vuxna" motståndarsupportrar som öppet hånade mig. När jag gick mot bilen på parkeringen ropade man mindre trevliga ord åt mig och när jag tungt satte mig i bilen såg jag hånleenden möta min blick.

Det finns dom som menar att jag tar mitt intresse på för stort allvar och kanske är det så, men en sak är säker; jag vill inte byta.

Därför säger jag med stor respekt till alla supportrar som just nu följer lag som prövas att ni har min respekt. Jag hoppas jag inte behöver vara i er situation igen.

Kan det vara så att jag har gått och blivit ödmjuk? Nej då, så är det inte. Ni behöver inte vara oroliga.

Idrotten är skoningslös

Jag har vänner - tro det eller ej - och några av dessa är hängivna supportrar till Allmänna Idrottsklubben. Under veckan som gått har jag talat med en av dem och jag är avundsjuk. Inte glad för hans skull som jag kanske borde vara utan avundsjuk.

Ni som är supportrar till lag som vunnit titlar vet hur känslan är inför dom avgörande matcherna. Det är svårt att jobba, svårt att tänka på andra saker än Matchen och det är svårt att fokusera på annat är förstaformationen, skadeläget eller målvaktsnerver. Det är något alldeles särskilt. Alldeles särskilt. Det är i dessa stunder all nervositet, allt spott och spe och alla förlustmatcher ska omvandlas till ett triumfartat ögonblick. Det är om dessa matcher idrotten handlar.

Oavsett om AIK eller IFK vinner idag kommer mängder av supportrar att få uppleva känslan av ohämmad glädje eller sorg. En vinnande tränare kommer att stå där och uttrycka stolthet över sina spelare och supportrar och detsamma kommer den förlorande tränaren att göra. Däremot kommer dom att - inom sig - ha samma känslor som alla supportrar. Triumf eller nederlag.

Så här ska det se ut...

I sina bästa stunder är rivaliteten mellan olika klubbar både underhållande och begåvad. I sina sämsta stunder består det av våld och hat.

Det här exemplet av supporterhumor är så rolig, fyndig och smart att jag önskat att jag varit en del av densamma...

ALLA hjärtans dag

Det finns dom som kallar vår match mot Rögle för ödesmatch. En beskrivning jag gillar. Ödet kan vi kontrollera. Varje spelare och ledare kan påverka sin egen insats. Därför hoppas jag att alla spelare och ledare i Brynäs representationslag bestämmer sig för att ödelägga alla belackares förhoppningar om förlust.

Det blir ingen enkel match. Rögle är bra på hemmaplan och de brukar öppna matcherna i ett högt tempo och utan spår av handbroms i det offensiva spelet. Brynäs är säkert beredda och det är min förhoppning att vi kan stå emot under inledningen av matchen. Idag är det de mer rutinerade spelarna som kommer att avgöra.

Hansen, Dackell och Molin blir viktiga i det defensiva jobbet. Sundqvist, Jonsson och Jonathan Carlsson likaså. Granström får ta fram sitt tigerhjärta för att visa att kamp och känslor hör hemma på isen och inte bara i tunnlar...

Jag känner mig spänd och trots att det är sex timmar till match har jag svårt att fokusera på någonting annat än det nedsläpp som sker i Ängelholm klockan 16.00. Skillnaden mellan mig och våra spelare är att dom kan kontrollera vårt gemensamma öde. Jag hoppas att dom tar möjligheten. En nervös supporter med ett svagt hjärta hoppas att Dr Brynäs kan sänka blodtrycket den här eftermiddagen.

Det lag med flest hjärtan som brinner för sitt klubbmärke kommer att lämna isen med flest poäng. Ett passande tema en dag som denna. Alla hjärtans dag betyder i det här sammanhanget väldigt mycket mer för långt fler än bara spelarna i representationslaget...

Om ni tänker köpa någon present till någon ni tycker om. Köp något vettigt. Matchbiljett till på torsdag är mitt förslag...

Supportern behöver också vila

I likhet med många andra har jag speluppehåll. För några betyder det landslagsläger och för andra boxplayträning. För mig betyder speluppehåll vintersemester.

Vi brukar åka till fjällen några dagar varje vinter och det gör vi alltid under Kalle Anka Cup i Globen. I år kan semestern mest liknas vid rehabträning. Jag behöver vila ett sargat supporterhjärta som studsat och farit runt i min bröstkorg så fort mitt lag deltagit i det spel vi håller så högt.

Uppehållet kommer onekligen lägligt ur ett hälsoperspektiv. De stillsamma promenader jag ska ägna mig åt ska genomföras i ett snöklätt vinterlandskap. Inte en hockeyrink kommer att finnas i närheten och jag tänker inte ens suga på en Läkerol.

Semestern kommer att tillbringas i internetfritt land vilket betyder att antalet inlägg kommer att vara väldigt få - om ens några. Det betyder att ni som brukar läsa det jag skriver får några dagar där mina tankar och funderingar inte kommer att störa era liv.

Några saker bara.

Till er som just nu svettas i Läkerolen: Fullt fokus på uppgiften! Träna som besatta och visa tvivlarna att dom har fel. Tro på uppgiften!

Till er som sitter på läktaren: Köp biljetter! Laget behöver alla som kommer. Det är bara några matcher kvar av den här säsongen. Ställ upp nu! Det är ingen order, men det är en direkt uppmaning!

Nu ska jag valla skidor, packa jägermeister och se fram mot utförslöpor, uppförsbackar och stillhet...