Bussar, supportrar och minnen

Det har gått några dagar, men jag har gått och funderat på vad det är för speciell relation mellan supportrar och bussar. I norra Sverige användes dom som offentliga toaletter och i Stockholm som oskyldigt offer för skadegörelse. Det finns något väldigt motsägelsefullt i "supportrarnas" uppförande. Jag har svårt att förstå varför supportrar vill förstöra för andra. Jag har egentligen inget behov av att förstå det, men jag skulle ljuga om jag inte medgav att jag ägnat en del fundering åt fenomenet.

Jag har gjort min beskärda del av supporterresor med buss. Det fanns en tid - läs när jag var ung - då jag tyckte att supporterresor löste mina problem att ta mig till bortamatcher på ett bra sätt. Dom var billiga, man kom lagom till värmning och man åkte hem direkt efter match. Att dom var billiga var kanske mest viktigt, men faktum är att jag på den tiden bara ville se matchen och inte åka på sightseeing i Sverige.

Jag har alltid haft stor respekt för chaufförer som mot liten, eller ingen, ersättning ställt upp för att ta oss till olika ishallar under sena vinterkvällar och på hala vägar. Det har alltid var en hederssak att hålla snyggt i bussen och skramla till mat och biljett till chauffören. På något underligt sätt kändes det som man representerade klubben när man åkte på supporterresa.

När jag blev äldre fick jag bättre betalt och då jag inte bor i Gävle blev det enklare att arrangera egna bilresor med supportrar från den egna trakten. Dom är minst lika roliga, men visst hade busstiden sin charm. I alla fall då. Numer är jag alldeles för bekväm. Åker jag till exempelvis matcher mot SSK och Djurgården sover jag gärna över och tar det gärna lugnt både före och efter match. Livet förändras och sättet att resa likaså.

Istället för att räkna upp tråkiga busserfarenheter som i mitt fall handlar om långa resor och 0-3 underläge efter tio minuter redovisar jag några favoritresor.

1. På obestridlig förstaplats återfinns resan till Prag i december 1999. Europacupspel mot Sparta Prag och hundratals brynäsare från hela Sverige hade gjort gemensam sak för att stötta laget på plats. Det blev visserligen förlust, men spelarnas reaktioner när dom såg en hel långsida med egna supportrar och det faktum att jag under den resan fick vänner för livet gör den här resan speciell på väldigt många sätt.

2. Egentligen ingen bussresa, mer en supporterbilupplevelse av en helt annan sort. Dagarna efter att Tommy Sandlin avlidit mötte Brynäs Luleå i Lule. Vi var några brynäsare på plats i dåvarande Delfinen. Den tysta minuten för Sandlin var mäktig i Gävle, men det var stort att uppleva den respekt luleborna visade och det blev påminnelse om att idrott också förenar. När dessutom flera luleåsupportrar kom fram till oss i periodpauserna och beklagade vår saknad blev det än större. Tack för det Luleå.

3. Första resan till Göteborg. Än en gång förlust, men upplevelsen av många brynäsare på plats och trevliga göteborgare gjorde den resan till något mer än bara en bortamatch.

Nåja. Vad har det här med med skadegörelse och urinering och göra? Ingenting, men kanske kan det vara en påminnelse om att supporterresor kan skapa andra typer av minnen än solkiga.