Det är i motgång ledarskapet prövas

Efter Djurgårdens derbyförlust - alternativt Allmänna Idrottsklubbens derbyseger - smet Hardy ut bakvägen från Globen. Han ville inte svara på några frågor efter matchen. En vinnarskalle drar ned mössan över öronen och vill hem, analysera och förbättra säger vissa. Surt, sa räven menar andra. Jag har ingen åsikt om hur Djurgården delar upp ansvaret och kontakterna med media efter matcherna, men jag kom att tänka på olika sorters ledarskap.

Få säger emot mig om jag påstår att Hardy - och ingen annan - bestämmer i Djurgårdens representationslag. Spelare vittnar om tydlighet och konsekvens från herr Nilsson. Inget undgår honom och gör man som han säger belönas man och glömmer man bort sina arbetsuppgifter får man allt färre att utföra. Vi andra kan tycka vad vi vill om ett sådant ledarskap. Det finns ledare som Hardy och dom har ofta framgång om än kortsiktiga.

Åter till Hardys derbyförlust. Efter matchen fick den assisterande tränare Montén svara på frågorna som formulerats som slaktknivar av den församlade kåren av hockeyjournalister. Personligen var jag övertygad om att Hardy ville stå framför mikrofonerna och berätta för alla att det varit en match i mängden och att det viktigaste var att spelare som inte spelat ett derby nu fått göra det.

Historien påminde mig om tidigt 90-tal och Brynäs. Den dåvarande tränaren Tommy Sandlin som inte alltid gillade att stå i offentlighetens ljus hade som princip att delta vid presskonferenserna efter förlustmatcherna medan den - om jag minns rätt - assisterande tränaren Janne Grönberg fick ta segerintervjuerna. Sandlin menade att det var viktigt att som ansvarig ledare ta konsekvenserna av lagets sämre prestation medan det fanns andra som gjort själva segern möjlig och därför borde synas och märkas.

Jag lägger ingen värdering i vilken stil som är bättre än den andra. Däremot tror jag att ledare som Sandlin blir ihågkomna som stora människor medan Hardy som stora idrottsledare.