Det är i motgång ledarskapet prövas

Efter Djurgårdens derbyförlust - alternativt Allmänna Idrottsklubbens derbyseger - smet Hardy ut bakvägen från Globen. Han ville inte svara på några frågor efter matchen. En vinnarskalle drar ned mössan över öronen och vill hem, analysera och förbättra säger vissa. Surt, sa räven menar andra. Jag har ingen åsikt om hur Djurgården delar upp ansvaret och kontakterna med media efter matcherna, men jag kom att tänka på olika sorters ledarskap.

Få säger emot mig om jag påstår att Hardy - och ingen annan - bestämmer i Djurgårdens representationslag. Spelare vittnar om tydlighet och konsekvens från herr Nilsson. Inget undgår honom och gör man som han säger belönas man och glömmer man bort sina arbetsuppgifter får man allt färre att utföra. Vi andra kan tycka vad vi vill om ett sådant ledarskap. Det finns ledare som Hardy och dom har ofta framgång om än kortsiktiga.

Åter till Hardys derbyförlust. Efter matchen fick den assisterande tränare Montén svara på frågorna som formulerats som slaktknivar av den församlade kåren av hockeyjournalister. Personligen var jag övertygad om att Hardy ville stå framför mikrofonerna och berätta för alla att det varit en match i mängden och att det viktigaste var att spelare som inte spelat ett derby nu fått göra det.

Historien påminde mig om tidigt 90-tal och Brynäs. Den dåvarande tränaren Tommy Sandlin som inte alltid gillade att stå i offentlighetens ljus hade som princip att delta vid presskonferenserna efter förlustmatcherna medan den - om jag minns rätt - assisterande tränaren Janne Grönberg fick ta segerintervjuerna. Sandlin menade att det var viktigt att som ansvarig ledare ta konsekvenserna av lagets sämre prestation medan det fanns andra som gjort själva segern möjlig och därför borde synas och märkas.

Jag lägger ingen värdering i vilken stil som är bättre än den andra. Däremot tror jag att ledare som Sandlin blir ihågkomna som stora människor medan Hardy som stora idrottsledare.

Ett löv mindre

För två år sedan var Björklöven två segrar från att spela i Elitserien. I en kvalserie är visserligen sex poäng ett stort avstånd, men jag tror ni förstår vad jag menar. Två segrar. 120 minuter ishockey som kanske - men bara kanske - betytt att Björklöven varit där Skellefteå är idag. Skellefteå vann de bägge Västerbottensderbyn som spelades i den kvalserien.

Nu är det - precis som Björklöven - historia. När den tragiska nyheten idag nådde hockeysverige var vi många som reagerade ungefär likadant. Vi har egentligen aldrig brytt oss om Björklövens framgångar - förutom de gånger man mött just vårt lag vill säga - men, vi känner med alla de ideella krafter som stått på regniga och/eller svinkalla parkeringsplatser, alla de supportrar som lagt ned timmar och åter timmar för att kunna följa sitt lag, alla hockeyvänner som planerat sitt liv efter Björklövens spelschema och alla de barn och ungdomar som genom åren haft sina förebilder i Björklövens representationslag.

Jag vet inte vilka egentliga orsaker som ligger bakom det ekonomiska haveri som ligger bakom konkursen och egentligen är det helt ointressant. Faktum kvarstår - Björklöven får börja om.

Inget kan just nu trösta den hängivne supportern som snart får se björklöven slå ut i björkarnas stad, men den här våren får hon, eller han, följa den naturliga processen utan att se fram emot när pucken släpps i ishallen vid Umeås södra infart.

När jag tänker på Björklöven tänker jag också på Tommy Sandlin. Han byggde det Löven som vann SM-guldet 1987 och om han funnits med oss idag är jag helt säker på att han känt stor sorg i sitt hjärta.

Jag ställer mig därför i den långa raden av hockeyvänner som skickar en tanke till alla de supportrar som genom åren följt Björklöven. Ni har min respekt.

Trots allt var det bara sex poäng - 120 minuter ishockey - som skiljde er från Elitserien. 120 minuter.

Bereden väg för ungdomarna

Nu återstår det bara två matcher för Markström, Silfverberg och Rödin i junior-VM. Förhoppningsvis betyder det två segrar, men det viktiga för mig är vad som händer sedan.

Markström får säkert vila någon match, men sedan är han mer än en kandidat för att ta tillbaka förstaspaden från Läck. Personligen tycker jag det är roligt att konkurrensen mellan målvakterna blivit tydligare än vad som var fallet innan Läck visade alla tvivlare vilken duktig målvakt han är.

Silfverberg går alldeles säkert rakt in i laget igen. Han har gjort ett bra jobb under VM. Han gör det där jobbet som inte alla vill göra. God karaktär skulle Sandlin kanske sagt.

Anton Rödin har visat en hel scoutkår att han tillhör den övre kategorin av talanger i sin åldersgrupp. Han är en modern forward som jag gillar att titta på. Hans plats i vårt representationslag har varit mer oklar än vad som varit fallet för de andra två. I min värld är det ett fattigdomsbevis för vilket lag som helst att inte bereda plats för Rödin. Trycket på Czarnecki växer i takt med Rödins framgångar i J-VM. Jag hoppas Rödin gör två kanonmatcher till...

Jag tändet ett ljus till minne av Tommy Sandlin

För tre år sedan nåddes vi av budskapet om att en hockeyvän utöver det vanliga lämnat oss. Tommy Sandlin var en person som visste mer om ishockey än de flesta, en ledare utöver det vanliga, en enskild individ som många vittnat om hade medkänsla för långt fler än bara sina spelare.

Tommy Sandlin var mer än en hockeyledare och minnet efter honom kommer att finnas kvar länge.

Ni som läst min blogg vet att hans sätt att vara ledare inspirerat mig och mitt sätt att se på mitt eget ledarskap och mitt sätt att se på individers och gruppers utveckling. I ett tidigare inlägg som behandlade en namninsamling om att det skulle resas en staty till hans minne skrev jag:

I min samling av brynäsminnen har jag ett foto från omklädningsrummet efter SM-guldet 1993. Sandlin är på fotot helt omringad av segerrusiga spelare och ledare. Champagnekorkarna studsade mellan väggarna i det slitna omklädningsrummet i Gavlerinkens innandöme.

Jag tror att Tommy Sandlin skulle känt sig mer bekväm med den bilden än med en staty. Den kvällen förenades enskilda spelare och ledares ambitioner i gemensam framgång. Det blev det bästa beviset för att hans tes om Sossehockey fungerat. Där var han ledaren för en grupp individer som lyckats med den gemensamma uppgiften.

Den påminnelsen är det arv jag helst - och mest - vårdar.

Därför sträcker jag mig efter tändsticksasken och tänder ett ljus till minne av Tommy Sandlin. Ett ljust minne.

Mod, vilja och karaktär

Nej. Linköping hade ingen dålig dag. Dom var så där bra som - nästan - bara dom kan vara. I kombination med att Brynäs åker dit med ett rockadlag där forwards spelar backar och juniorer ska bära representationslag är ett resultat av gårdagens sort mer väntad än oväntad.

Ingen skugga ska falla på laget. Den extrema situationen med skador, barnafödslar och magsjuka på en och samma gång är tillräckligt stor utmaning i sig utan att den behöver möta ett Linköping i form.

Nej. Räta på ryggarna. Laget åkte till Linköping och i - nästan - två perioder var man - nästan - lika bra som dom. Nästan. När det sedan blir 3-0 är det över.

Min respekt för de spelare som igår visade mod och vilja ändå förlorade mot ett lag som är bättre finns det inget att säga. Jag säger som Tommy Sandlin. ”Bry dig mer om din karaktär än ditt rykte. Därför att din karaktär är vad du verkligen är.”

Nej. Jag är inte nöjd med förlust, men ibland finns det acceptabla förklaringar.

Minnas, drömma och njuta

Idag ska jag minnas dom gamla segrarna, drömma om framtida och njuta av ögonblicket.

Brynäs IF firar 50 år i den högsta serien! Jag tror på en alldeles särskild hyllning till föreningen.

Jag hade önskat att Tommy Sandlin fått vara med...

Respekt för respekten

Det är många som har åsikter om det handslag som eventuellt aldrig genomfördes mellan Crosby och Lidström efter Lord Stanley minne blivit hedrat i matcherna sju.

Från början tyckte jag "bråket" påminde om de kramkalas som uppstår efter att en motståndare kommit för nära någons målvakt. Ni vet... Lite för sakens skull och mest för oss på läktarna, men sedan tänkte jag ett steg till.

Kampidrotter som ishockey kräver adrenalin och känslor. Hårda ord sägs mellan spelare under en finalserie, men när titlar har delats ut möts spelarnas blickar, kramar utbyts och en ömsesidig repekt för resultatet uttalas. Det är något speciellt och stort med just dessa ögonblick. På något sätt är det om just detta all idrott handlar.

Jag påminner mig om en av Tommy Sandlins första kommentarer efter en finalvinst. Sandlin uttryckte en respekt för motståndarna genom att tala om små skillnader mellan lagen och om att tillfälligheter avgjorde den avgörande matchen. Jag stod några bänkrader bakom motståndarnas bås och såg honom gå fram till en mycket ledsen spelare i motståndarlaget och lägga en arm om hans hals för att sedan säga något till honom. Spelaren vänder blicken mot Sandlin och nickar sakta. I det ögonblicket blev vår seger ännu större. Genom att ha förståelse den andres situation blir glädjen över den egna framgången större.

Nu vet jag inget om Crosbys och Lidströms eventuella handslag eller inte, men det påminde mig om att ha respekt för respekten...

Statyer eller karaktärer som består?

Idag fick jag ett mejl från en hockeybekant som ville påminna mig om att skriva på en namninsamling vars syfte är att det ska resas en staty av Tommy Sandlin utanför Läkerol Arena.

Jag känner mig tveeggad i frågan. Min tvekan ligger inte i att jag inte tycker att Tommy Sandlins minne ska vårdas och hedras. Tvärtom.

Tommy Sandlin tillhör en av de största inom svensk ishockey genom alla tider. Kanske är han den ledare som enskilt betytt mest för sportens utveckling, ledarskapets betydelse i sammanhanget, men också för enskilda spelares utveckling på helt andra områden än ishockey.

Min blogg är döpt efter det begrepp som anses ha sitt ursprung i Tommy Sandlins sätt att se på gruppers förmåga att vinna matcher och titlar. Precis som Tommy själv är begreppet omstritt. Sandlin hade förmågan att beröra människor. Jag har i ett inlägg som publicerades i samband med hans bortgång redogjort för hans betydelse för mig personligen. Tommy Sandlin var en person som fick mig att omvärdera mitt eget ledarskap.

Ska då Sandlin stå staty? Jag skulle vilja fråga Sandlin själv om han skulle vilja bli hedrad på det sättet. Ingen skulle nog bli överraskad om han istället skulle lyfta fram någon annan - för oss anonym - ledare, spelare eller funktionär som han skulle ha menat förtjänat uppmärksamheten bättre än honom själv.

I min samling av brynäsminnen har jag ett foto från omklädningsrummet efter SM-guldet 1993. Sandlin är på fotot helt omringad av segerrusiga spelare och ledare. Champagnekorkarna studsade mellan väggarna i det slitna omklädningsrummet i Gavlerinkens innandöme.

Jag tror att Tommy Sandlin skulle känt sig mer bekväm med den bilden än med en staty. Den kvällen förenades enskilda spelare och ledares ambitioner i gemensam framgång. Det blev det bästa beviset för att hans tes om Sossehockey fungerat. Där var han ledaren för en grupp individer som lyckats med den gemensamma uppgiften. Den påminnelsen är det arv jag helst - och mest - vårdar.

Ska det finnas en staty utanför Läkerol Arena skulle jag vilja att den symboliserade det Sandlin stod för. Betyder det att vi får möta Sandlin och hans näsdukar som staty när vi kliver in på den arena där vårt Brynäs spelar kommer det inte att störa mig. Tvärtom kommer jag att stanna upp för att minnas, skicka en tanke till hans familj och samtidigt påminna mig själv om vad jag vill uppnå.

Sämre arv kan man lämna efter sig, eller hur? Eller som Sandlin själv skrivit ”Bry dig mer om din karaktär än ditt rykte. Därför att din karaktär är vad du verkligen är.”

Arne Anka goes Tre Kronor

Idag börjar VM för Sverige. Ett av mina starkaste minnen från VM i ishockey kommer från en lägenhet överbelamrad med hormonstinna ungdomar med några öl innanför västen. Dessutom påminns jag om Tomas Sandström och Tommy Sandlin. Året var 1987. Resultatet blev förutom ett svenskt VM-guld också en hörnsoffa i spillror...

Jag skickar med Arne Anka-klippet...



Kom igen nu Sverige!

Lagidrott när det är som bäst

Ni vet att det ibland händer att den här bloggen innehåller annat än ishockey. Det är inte ofta, men idag kan jag inte hålla mig ifrån att kommentera den landskamp som Sverige spelade igår. Många hockeyälskare säger att fotboll innehåller alldeles för lita av kamp, fysik och fart. Jag tror även dom var nöjda med Sveriges insats igår.

Dom av oss som ägnade lördagens sista timmar framför tv-apparaten fick se ett Sverige organiserat med sådan disciplin att Lasse Falk skulle göra volter av glädje, en lojalitet med den gemensamma överenskommelsen som skulle gjort att Tommy Sandlin snutit sig i sin näsduk fler gånger än vad som är nyttigt för bihålorna och ett levande exempel på talesättet att motivation slår klass. Den alltid så välformulerade Simon Bank beskriver det bra i dagens Aftonblad.

Alla hyllar Mellberg och Majstorovic. Jag gör likadant. Det var som att se Niclas Wallins fysik kombineras med Tommy Melkerssons hjärta. Det svenska mittlåset såg ut att vara en genetisk kombination av Marko Tuulola och Tommy Sjödin. Ni förstår vad jag menar. Hjärta, tanke och fysik förenat med taktisk finess.

Matchen mot Portugal blev en påminnelse till oss alla om hur lagidrott kan vara när den är som allra bäst.

VM-kvalet lever i allra högsta grad. Någon som har en biljett till Råsunda den 6/6? Det är bara att gratulera.

Den där amerikanen

Det är lördag och det spelas ingen hockey av intresse idag. Efter morgonkaffet kom jag att tänka på Tommy Sandlin och ett Brynäsbesök på andra sidan Atlanten.

För fjorton år sedan åkte Brynäs till USA för att spela träningsmatcher. Tommy Sandlin var huvudtränare och han ville se hur Brynäs stod sig mot transatlantiskt motstånd. Det ingick i den långa planen som Sandlin hade för att undersöka hur spelet ishockey skulle kunna utvecklas.

Jag vet inte hur mycket spelare och ledare lärde sig på just det besöket, men jag vet att det resulterade i någonting som jag minns med stor värme.

Tommy Sandlin hade fått upp ögonen för en ganska tanig back i ett av motståndarlagen. Brynäs erbjöd den unge talangen ett kontrakt i Brynäs och året efter spelade han i vårt lag. Han gjorde några säsonger i Europa innan han återvände för spel i NHL. Idag räknas han som en av de riktigt stora backarna i den nordamerikanska ligan.

Jag tackar Tommy Sandlin och Brynäs för att jag fick förmånen att se Brian Rafalski i så unga år.

Rafalski är den där amerikanen jag aldrig glömmer...

Back in the days...

Det är snart midsommar och det påminde mig om Tommy Sandlin. Jo, jag vet att jag har associationsbanor som ger ett tveksamt intryck, men så här var det.

Under några säsonger hade Brynäs spelat en bättre ishockey efter juluppehållet än under hösten. Sandlin ville göra det och under ett försäsongsläger där hela familjen ingick firade laget julafton. Hur säsongen gick? BRA. Back in the days...

Jag köper alltid mina julklappar på sommaren. Man får ju ställa upp...

Min hockeyabstinens är påtaglig. Kommer att ägna några lediga timmar till att se någon av vinterns matcher igen. Kanske blir det också Stanley Cup-final nummer sju. Inte för att det är något egentligt alternativ för att stilla abstinens. Tvärtom. Det brukar bara öka densamma.

Hur som helst; Glad midsommar! Det är bara två månader till första träningsmatchen. Två månader...

Tänker inte nämna ordet center

Det hade varit alltför lätt att skriva ytterligare ett inlägg som handlar om en ny center till Brynäs. Det tänker inte jag göra. Vi har personal anställd för att leta en center och även om vi andra har bra uppslag och idéer på nya spelare så är det ändå Sundlöv & co som bestämmer.

Nu ser jag fram mot årsmötet. Det ska bli spännande att se hur Brynäs nästa steg ska se ut.

I en intervju citerade Tommy Sandlin en ägare till en italiensk fotbollsklubb som haft stora framgångar. Han lär ha sagt att det krävs tre saker för att nå framgång. 1. En bra organisation. 2. Bra spelare. 3. En tränare som inte förstör för mycket. Fyndigt formulerat.

Tittar vi på de föreningar som år efter år når framgång innehåller dessa föreningar just dessa ingredienser.

Brynäs har årsmöte nästkommande måndag. Då kommer beslut som handlar om Brynäs organisation att tas. Spännande...

Ett tecken?

Var inne på tradera.se för att undersöka om det fanns några roliga saker att bjuda på. När jag sökte på Davydov hittade jag en signerad hockeybild av honom och när Brynäs skrevs in i sökmotorn kunde jag välja och vraka på nya och gamla saker, men när jag ersatte det med med Timrå IK fick jag tre träffar. Man kunde lägga bud på tre dekaler där Kalle från serien Kalle&Hobbe kissade på Timrå...

Jag övervägde att lägga bud på Davydovbilden och på den signerade Sandlin-tröjan. Kalle-dekalerna fick mig att le, men det blev inget bud. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var sugen. Intresset för hockeyrelaterade prylar tar sig allt märkligare uttryck.

Pavel Brendl - bäst på plan?

Jag är en stor vän av Pavel Brendl. Jag njuter varje gång jag ser honom beträda isen. När han tar fart och när han behandlar pucken vet jag att det inte dröjer länge förrän jag får se något jag kommer att komma ihåg. Han gör sin omgivning bättre - fråga Micke Lind.

Pavels blick för spelet kräver sin omgivning av duktiga spelare och det har han inte alltid. Jag gillar verkligen Brendl. Han är en tillgång redan idag, men han har onekligen en stor potential. Tänk att få se honom med en Ove Molin i form och en Micke Lind som trivs. Tror att det kan bli en formation som kan underhålla hockeysverige på ett extraordinärt sätt.

Om Pavel Brendl alltid är bäst på plan? Självklart inte, men att Brynäs IF i Pavel Brendl har en mycket stor hockeyspelare råder det ingen tvekan om.

Ingen enskild spelare kan avgöra match efter match. Tommy Sandlin hade njutit av att ha Pavel i sitt lag. Då hade sossehockeyn fått en dimension som vi alla kunnat njuta av.

Orolig? - Alltid!
Spänd? - Visst!
Förhoppningsfull? - Det kan du lita på!

Leffe, stor trupp och lång säsong

Det finns dom som oroar sig över den stora trupp som Brynäs IF:s representationslag kan ställa på isen i vinter. Jag tillhör inte dessa. Tvärtom är det min uppfattning att det kommer att vara direkt nödvändigt att vårt lag har tillgång till många spelare.

Våra spelare är inte seriens bästa spelare. Men, Leffe kan kanske leda dessa spelare till att bli seriens bästa lag. Om vårt lag ska blanda sig i striden om de ädlare placeringarna kommer det att krävas prestationer utöver det vanliga. Om vi kan vila nyckelspelare oftare än vad andra lag kan göra skapar det förutsättningar för att dessa spelare kan överprestera oftare än vad andra lags nyckelspelare kan göra.

Jag menar inte att kvantitet slår kvalitet. Däremot kan kvantitet leda till högkvalitativa prestationer.

I en tid när pengar är den viktigaste faktorn för idrottslig framgång måste Brynäs konkurrera på andra plan. Kanske är det här ett sådant plan.

Leif Boork är inte något av Gud sänt. Tvärtom är han en man av kött och blod. Hans arbete ska leda till att skapa förutsättningar för idrottsmän att överprestera, spränga sina egna gränser och tillsammans med andra visa att motivation slår klass, lojalitet mot en gemensam idé slår individuell talang och att karaktär bygger hjältar och inte divalater.

Tommy Sandlin menade att enskilda prestationer kan göra underverk, men att vår karaktär är det minne vi lämnar efter oss.

Jag vill se ett Brynäs med 31 motiverade karaktärer som är beredda att med hjältemod och lojalitet visa hockeysverige att det i Gävle kan spelas ishockey av en art som får ett hockeyhjärta att känna stolthet. Självklart kan allt gå åt skogen - och förmodligen gör det också det - men, å andra sidan försökte vi alla fall. Det är sådant som bygger karaktär...

Brynäs, sommar och hängmattor

Hjärnan borde vila just nu. Sommaren är här och i cd-spelaren ligger plattorna som bara spelas under den tiden på året då gräset är grönt. Trots det sitter jag och tänker på ishockey.

Oron över lagets och klubbens framtid är aldrig större än under dessa månader. Sommarsemestern i juli betyder samma sak som funderingar över hur laget ska fungera i jämförelse med våra motståndare. Jag vet att man borde vila huvudet och bara vänta in ispremiären, men det går inte.

Hur det kommer att gå? Ingen aning. Jag hoppas och tror att det ska gå ganska bra, men alla vet att det tar tid att bygga mästarlag. Ambitionen från klubben är ingen annan än att titeln en dag ska tillbaka till Gävle, men frågan är vilket tidsperspektiv man ska ha? Jag förväntar mig inga underverk med årets årgång av Brynäs. Jag hoppas på en slutspelsplats och att vi därmed undviker kvalspelet, men så mycket kan hända. Jag är övertygad om att vårt lag kan slå alla lag, men kan man göra det i fyra av sju matcher? Men, framförallt; blir det slutspel eller ej? Jag tar inte ut något i förskott. 55 matcher ska spelas innan vi vet.

Sandlin skulle säkert sagt att intresset för kortsiktiga resultat är för stort och att det egentligen är mycket mer intressant att se vilka individer som bygger sin karaktär och som har modet att visa det på isen. Så sant... Det är ju egentligen om det allting handlar. Tänker mycket på Sandlin just nu. Måste nog lägga mig i hängmattan och läsa om hans böcker. Då tror i alla fall grannarna att jag tänker på något annat än ishockey på sommaren - men jag vet ju hur det egentligen ligger till.

Nu börjar det bli spännande

Jag var inne och läste Kebs kommentarer på Gefle Dagblads Brynässida och jag konstaterar att intresset för vårt lag aldrig verkar sina. Är det inte glädje över sportsliga framgångar - den enda gången vi Brynäsare egentligen är glada? - är det oro över kontraktsläget, spelare som borde värvas eller att arenan inte är så vacker som vårt lag förtjänar. Jag tycker i grund och botten att det är gnälligt, men jag vet samtidigt att det egentligen uttrycker ett äkta engagemang snarare än oro och gnäll.

Jag tror att Tommy Sandlin hade tagit fram en kasset från 1993 och tittat på den sista kvartsfinalen från Leksand. Ni vet den gången när Ove Molin blev framspelad av Tommy Melkersson i sudden. Härlig seger... Som ni märker är Sandlin närvarande.

Hockeybloggar

Jag tycker det är svårt att finna riktigt bra hockeybloggar. Är det någon som har några bra uppslag skulle jag vara tacksam.

Tänker allt mer på Tommy Sandlin. Undrar vad han skulle gjort en junidag som idag?

Ett av många hockeyhjärtan har sorg

Tommy Sandlin finns inte längre bland oss. Vi kan inte längre se honom sitta på Gavlerinkens läktare och studera det som händer på isen. Vi kan inte längre tystna varje gång han harklar sig. Vi kan inte längre se honom snyta sig i sin näsduk. Vi kan inte längre höra honom förklara en matchsituation på ett sätt som gjorde att vi lärde oss något om den sport vi älskar. En hockeyprofil utöver det vanliga har lämnat oss. Det känns som om jag förlorat en kär gammal vän.

Jag kände aldrig Tommy Sandlin personligen. Jag hade önskat att jag gjort det, men min respekt för honom har reducerat min dialog med honom till ett glatt tillrop efter SM-guldet 1993. Det enda jag fick ur mig var: - Tack, Tommy!

Jag har läst mängder artiklar och alla böcker som skrivits av eller om honom. För en hockeyintresserad person som mig själv har det varit en härlig skola. Tommy Sandlin har på många sätt påverkat min syn på ishockey och min syn på människors möjlighet att utvecklas i en krävande miljö. Tommy Sandlin har också visat mig att om min övertygelse leder mig mot en strid måste jag ibland också våga ta striden.

Jag har ingen aning om hur Tommy Sandlin var som privatperson, men hans offentliga person har givit mig mer än vad jag tror han förstod, ville förstå eller ens kunde ta till sig.

”En resa på tusen mil startar med ett andetag.” Med det citatet inleds Tommy Sandlin och Ulf Janssons bok Ett spel för livet. Tommy Sandlin hade många tusen mil kvar att resa, men nu får varken han - eller vi andra - veta vart den resan skulle tagit honom.

Få enskilda individer har haft ett sådant inflytande på svensk ishockey som Tommy Sandlin. Hans insatser för ishockeyn kan ingen ta ifrån honom. Han var utan tvekan vår störste hockeytränare.

För honom var inte ishockey bara ett spel, en underhållningsindustri eller ett sätt att skydda varumärken. Ishockey verkade för Tommy Sandlin vara någonting mycket mer. I redan nämnda bok fortsätter han: ”Det här är inget vanligt kneg som börjar klockan nio och slutar klockan fem. För mig har det blivit ett kall, ett sätt att leva. Dygnet runt.”

Hans hockeykunnande i all ära, men under de senaste femton åren har Tommy Sandlins inflytande på mig varit större vid sidan av ishockeyn.

Jag har alltid varit en tävlingsmänniska och jag är det fortfarande, men Tommy Sandlin öppnade också mina ögon för hur jag tog mig till segrarna. Ibland är resan mot framgång viktigare än målet. Han menade att vi ska vara medvetna om att en match bara varar några timmar åt gången medan det för spelare och ledare ägnas timmar, dagar, månader och ibland år till träning och förberedelser. Det är då vi människor växer och utvecklas till att bli den sociala varelse som är satta att hantera den komplexa verklighet vi kallar livet.

Just det synsättet har haft en avgörande betydelse för mig i mitt försök att hantera min komplexa verklighet.

Sandlin verkade mena att det är hur vi är och inte vad vi visar upp för andra som egentligen är det viktiga. Det är då segrarna kommer. I Ett spel för livet skriver Sandlin: ”Bry dig mer om din karaktär än ditt rykte. Därför att din karaktär är vad du verkligen är.”

Jag minns ett TV-inslag från 90-talet då Sandlin stod bakom spelarna i Brynäs. Han tummade på vikt A4-papper. Längst upp stod det tomt sinne och längre ned stod det nästa byte. Mer kortfattat och koncist kan inte två levnadsregler sammanfattas.

Självklart finns det mycket jag skulle vilja säga om och till Tommy Sandlin. Jag önskar att jag redan gjort det och att han förstått vilken betydelse hans tänkande omkring ishockey och ledarskap haft på mitt sätt att hantera min verklighet. Jag hade önskat att jag fått tillfälle att berätta det för honom.

Jag säger det för sent, men jag säger det ändå. Tack Tommy Sandlin för sagolika upplevelser som Brynässupporter och tack för allt jag lärt mig om mig själv genom att ta del av vad du uträttat.

”Kväll efter kväll spelas livets mysterium upp för oss därute på banan” avslutar inledningskapitlet i Ett spel för livet. Det är så sant som det står skrivet. På tisdag är jag på plats i Läkerol Arena för att än en gång ta del av livets mysterium. Det kommer att bli en kväll då mina tankar kommer att vara hos Tommy Sandlin och hans familj.

Tack Tommy!