Tigrarnas tiger

Tigern är död. En spelare och ledare som blev något mer än bara en i mängden. Jag är för ung för att ha egna minnen av honom som spelare, men som ledare finns han där. Han var en av dom som lyckats med att både vinna SM-guld som spelare och ledare.

Tigern var oöm som spelare och alla legender som berättats om honom - och den generation brynässpelare som sida vid sida förändrade svensk ishockey - är många. Den mest kända - och kanske mest underhållande - är den om hur Tigern gjorde självmål på Wille Löfqvist i hans debutmatch i a-laget. Brynäs ledde stort och Wille hade hållit nollan. Med några minuter kvar av matchen skjuter Tigern mot Wille. Ett skott som går i mål. Tigerns syfte lär ha varit att lära Wille att inte bli stöddig. Förmodligen var det helt sant. Brynäsandan på den tiden var sådan. Ingen fick bli för stöddig och alla ville bara bli bättre och bättre. Man blev det för att man varje dag tävlade med - och mot - varandra och Tigern var den som ständigt påminde alla om just dessa saker.

Tigern var en av föreningens ikoner. Han symboliserade så mycket av den förening jag efter hans karriär lärde känna.

Tigern tillhörde den skara äldre spelare som ofta gick på matcherna i Gavlerinken och Läkerol Arena. Vid ett flertal tillfällen har jag mött dom i gångarna under läktarna. Lundström, Stigge och Tigern. Jag minns särskilt några gånger när Brynäs förlorat och deras blickar var svartare än svart.

Jag lärde mig att det var den blicken som förde Brynäs till de framgångar klubben haft. Talang, ambition och järnhård vilja i en ultimat kombination. Tigern var en vinnare. Han vann under sin karriär som aktiv sex SM-guld med Brynäs. Lägg till guldet som ledare 1980 och ni förstår själva att Tigern var något mer än bara en spelare i mängden.

Ränderna på en tiger går aldrig ur och minnet av Lennart Johansson kommer att vårdas ömt av långt fler än bara hans anhöriga.

Tigrarnas Tiger har lämnat oss. Tack för allt, Tigern!