Tack Brynäs!

Precis hemkommen efter den övertygande segern mot Färjestad är det inte helt enkelt att sortera intrycken.

• Jag vill skriva om hur laget överraskade mig med sitt spel särskilt med tanke på dom tre senaste insatserna som föregick kvällens.
  
• Jag vill skriva om hur enkelt det måste vara att spela med Silfverberg och Järnkrok.
  
• Det känns oundvikligt att inte nämna Mads Hansen och Mats Lavanders eviga slit.
  
• Hur skulle jag kunna stå ut med mig själv om jag glömde Jonas Nordquists uppoffrande spel för laget och skulle jag kunna sova utan att påminna om Jörgen Sundqvist resoluta tacklingsspel?
• Hur ska jag klara av att formulera den estetik som förenades med lagets övertygelse om sin egen förträfflighet?

Jag väljer att inte göra något av det. Orsaken är att jag - med mitt bristande kunnande - inte skulle göra enskilda spelare rättvisa.

Istället väljer jag att uppehålla mig kring det som ändå gjorde störst intryck på mig den här kvällen. Brynäs visar smartness när Färjestad vill annat. Brynäs mentala styrka är imponerande. Ikväll hade det varit enkelt att ställa upp på alla de fighter Färjestad ville ha igång, men istället log brynäsarna mot sina motståndarnas tafatta försök att med primitiva medel försöka ändra matchbilden. Jakob Silfverberg beskriver det så vackert i dagens ExPress. Det finns en gemensam korrigeringskultur i laget. Det är sådana saker som kan bära ett lag långt.

Den här kvällen kommer jag att minnas ett frustrerat Färjestad. Ett Färjestad som lämnar Gävle väl medvetna om att man inte bara förlorat matchen med fyra mål mot ett. Man lämnar Gävle mycket väl medvetna om att den mentala matchen förlorades med större siffror än så.

I bilen på vägen hem kom jag på mig själv att tänka tankar som jag inte tänkt på mycket länge. Det är tur att det är ny match på tisdag. Då får jag möjligheten att komma ned från mina små moln, men fram tills dess förbehåller jag mig rätten att njuta.