Malmös gamla och nya pengar

En av kvällstidningarna påstår att det finns en konflikt mellan dom gamla och nya pengarna i Malmö IF. Jag vet inget om huruvida det är sant. Däremot ser jag något alla klubbar kan lära av. Skillnaden mellan gamla och nya pengar i svensk ishockey.

När lönerna drivs upp, arenorna kostar 100-tals miljoner och kringarrangemangen känns lika viktiga som inköp av utrustning till spelarna är det inte alls ointressant vem som betalar kalaset. Jag påstår alltid att det är supportrarna som indirekt betalar lönen. Utan passionerade supportrar finns det ingen produkt att sälja eller köpa. Däremot vet vi alla att dom stora pengarna står sponsorerna för.

Percy Nilsson skapade tilltron till möjligheten att med stora pengar skapa ett framtidslag. Han tog tillsammans med andra ledare i Malmö klubben från en undanskymd roll i svensk ishockey till svenska mästare. Det är inte bara svårt. Länge betraktades det som omöjligt. Med hjälp av Percys pengar och passion för klubben kunde skickliga ledare och spelare tillföras klubben och resultaten lät inte vänta på sig.

Idag finns det nya pengar i klubben. Många pengar. Stenbeck verkar nästan göra egna pengar. Däremot är jag inte lika säker på att han har samma passion för klubben, regionen och sporten som Percy Nilsson har. Jag förstod 2008 (?) hur viktigt Malmö IF är för Percy Nilsson personligen. Det var i samband med att Malmö förlorade mot Leksand i den sista omgången av Kvalserien. Den tomhet som fanns i hans blick skvallrade inget om förlorade miljoner. Den berättade om den passionerade ledarens besvikelse över det sportsliga resultatet. Inget annat.

Jag vill att svenska klubbar ska få fler och större sponsorer, men jag vill inte att det ska vara sponsorer som bara gör det för att få en egen arena eller vars största intresse är att vara i logen. Jag vill att det ska vara sponsorer som vill göra vår sport bättre.

Många njuter av Malmös motgångar. Jag är inte en av dom. Jag lider med Percy Nilsson.

En tvivlares tankar - Torsdagen den 10 april 2008

Det var torsdagen den 10 april och året var 2008. Under en knapp månad hade fem lag kämpat om två platser i Elitserien. För två av klubbarna var hotet om degradering närvarande och för dom andra betydde den här månaden möjligheten att uppnå en dröm.

Det var torsdag kväll och i Västerås hade supportrar till Brynäs fyllt arenan för att känna lättnad. I Ängelholm var det en ren bandyfinal - en match - mellan Rögle och Mora som skulle avgöra vilket av det regionala småsyskonet som skulle sträcka upp sitt långfinger mot den överlägsne storebrodern. I Dalarna skulle Malmö defilera hem elitserieplatsen mot ett - som vanligt - slaget blåvit lag.

Ni minnesgoda minns hur det gick, eller hur? 7-0 till Brynäs och luften har aldrig varit lättare att andas än just den kvällen. Rögle vann i slutsekunderna och Kung Kenny har aldrig känts som en bättre beskrivning på en enskild spelares betydelse för ett lag och i Dalarna satt ett skånskt lag i ett modernt omklädningsrum och tittade tomt framför sig. Idrotten hade ännu en gång visat sitt skoningslösa ansikte.

Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det starkaste minnet från den dagen var Brynäs seger, men det finns också ett annat och kanske mer oväntat minne.

I handskmakarens palats satt en person kvar längre än någon annan på läktaren. Han hade supporterns besvikelse i ögonen. Ni vet den där blicken som omvandlat ohämmad glädje till frustration och krossade drömmar. När mikrofonen sträcktes fram mot honom ville han vara någon annanstans än just där, men stoiskt stod han där och sammanfattade, höll sig samman och var professionell. Även om han inte grät är jag säker på att hans hjärta var förtvivlat. Han hette Percy Nilsson och sedan den dagen har han haft min respekt.

Han är något så ovanligt som en passionerad sponsor. Det är min övertygelse att han kände samma sak dom Malmösupportrar som trängt sig samman i hörnet av arenan. Dom som aldrig varit i en loge och som aldrig vill dit. Dom som satsat sina sista pengar för att få vara på plats när deras lag skulle ta steget upp. Jag är övertygad om att dom och Percy kunde se varandra i ögonen och där se något gemensamt.

Sponsorer vill synas i rätt sammanhang och nå många kunder. Det är supportern och publiken som skapar produkten ishockey och möjligheten att sälja den till fler än redan hängivna. Publiken betalar inte mest, men utan den skulle sponsorerna visa samma intresse för miljonsponsring som man idag gör för svensk boule. Supportrar betalar med passion och sponsorer med pengar.

Tomas från BrynäsPortalen kommenterade ett tidigare inlägg med orden; Jag saknar helt enkelt en ny Thure Wickberg. Det gör jag också. Jag söker också svaret på frågan om det finns någon som vill ställa sig sida vid sida med supportern och övrig publik för att göra det möjligt för Brynäs att återigen bli en klubb som utmanar om den titel vi alla längtar att få se återvända till Gävle?

Det har nu gått två år sedan den där torsdagen i april och jag tänker då och då på Percy Nilsson. Just den där torsdagen ville jag tacka honom för att han visade passion. Den kvällen återfick jag tron på att en sponsor kan tänka mer på sporten och sin klubb än någonting annat. Tack för det, Percy!

Ingen Leffe hos Percy

Noterar att Leffe tackat nej till Malmö IF. Jag tror att han fattat ett riktigt beslut. Inte för att det inte hade varit intressant att se vad som hänt om en av hockeysveriges mest kontroverisella tränare hade tagit sig an ett mycket omdiskuterat lag. Tvärtom hade det varit mycket intressant att följa.

Tänk er själva. Leffe petar stjärnor och inför nya idéer i MIF. Percy skulle ha gillat det...