Det var torsdagen den 10 april och året var 2008. Under en knapp månad hade fem lag kämpat om två platser i Elitserien. För två av klubbarna var hotet om degradering närvarande och för dom andra betydde den här månaden möjligheten att uppnå en dröm.
Det var torsdag kväll och i Västerås hade supportrar till Brynäs fyllt arenan för att känna lättnad. I Ängelholm var det en ren bandyfinal -
en match - mellan Rögle och Mora som skulle avgöra vilket av det regionala småsyskonet som skulle sträcka upp sitt långfinger mot den överlägsne storebrodern. I Dalarna skulle Malmö defilera hem elitserieplatsen mot ett -
som vanligt - slaget blåvit lag.
Ni minnesgoda minns hur det gick, eller hur? 7-0 till Brynäs och luften har aldrig varit lättare att andas än just den kvällen. Rögle vann i slutsekunderna och Kung Kenny har aldrig känts som en bättre beskrivning på en enskild spelares betydelse för ett lag och i Dalarna satt ett skånskt lag i ett modernt omklädningsrum och tittade tomt framför sig. Idrotten hade ännu en gång visat sitt skoningslösa ansikte.
Jag skulle ljuga om jag inte medgav att det starkaste minnet från den dagen var Brynäs seger, men det finns också ett annat och kanske mer oväntat minne.
I handskmakarens palats satt en person kvar längre än någon annan på läktaren. Han hade supporterns besvikelse i ögonen. Ni vet den där blicken som omvandlat ohämmad glädje till frustration och krossade drömmar. När mikrofonen sträcktes fram mot honom ville han vara någon annanstans än just där, men stoiskt stod han där och sammanfattade, höll sig samman och var professionell. Även om han inte grät är jag säker på att hans hjärta var förtvivlat. Han hette Percy Nilsson och sedan den dagen har han haft min respekt.
Han är något så ovanligt som en passionerad sponsor. Det är min övertygelse att han kände samma sak dom Malmösupportrar som trängt sig samman i hörnet av arenan.
Dom som aldrig varit i en loge och som aldrig vill dit. Dom som satsat sina sista pengar för att få vara på plats när deras lag skulle ta steget upp. Jag är övertygad om att dom och Percy kunde se varandra i ögonen och där se något gemensamt.
Sponsorer vill synas i rätt sammanhang och nå många kunder. Det är supportern och publiken som skapar produkten ishockey och möjligheten att sälja den till fler än redan hängivna. Publiken betalar inte mest, men utan den skulle sponsorerna visa samma intresse för miljonsponsring som man idag gör för svensk boule. Supportrar betalar med passion och sponsorer med pengar.
Tomas från BrynäsPortalen kommenterade ett tidigare inlägg med orden;
Jag saknar helt enkelt en ny Thure Wickberg. Det gör jag också. Jag söker också svaret på frågan om det finns någon som vill ställa sig sida vid sida med supportern och övrig publik för att göra det möjligt för Brynäs att återigen bli en klubb som utmanar om den titel vi alla längtar att få se återvända till Gävle?
Det har nu gått två år sedan den där torsdagen i april och jag tänker då och då på Percy Nilsson. Just den där torsdagen ville jag tacka honom för att han visade passion. Den kvällen återfick jag tron på att en sponsor kan tänka mer på sporten och sin klubb än någonting annat. Tack för det, Percy!
