Varför lär jag mig aldrig?

I mitt förra inlägg var jag så djärv att jag antydde att jag trodde att det fanns andra skäl bakom Mikael Renbergs klubbyte än rent sportsliga. Ni som följt de senaste dagarnas offentliga såpa mellan pitebor, skånska simmare och klubbdirektörer vet att så var fallet.

Jag har inte tillräckliga kunskaper, insikter eller ambitioner att, i det här fallet, peka ut någon bov i dramat. Jag konstaterar bara att det i grund och botten verkar handla om pengar.

Av någon anledning springer jag omkring i den här världen och tror att alla som har förmånen att på heltid syssla med ishockey gör det av kärlek till sporten. Att dom, som jag, i ishockeyn funnit en vän som överraskar mig varje gång vi ses. En idrott där finess och styrka förenas, där taktik och strategi möter fart och kraft och där den enskildes prestation alltid står i direkt samklang med lagets insats för att göra den prestationen möjlig. Med andra ord precis som livet i sig.

Jag glömmer bort det allt som oftast. Alla vet ju att det är störst arena, mest publik, flest sponsorer och högsta lönen som avgör. Så har det alltid varit, men jag glömmer bort det när det är match.

Elitidrott idag handlar om pengar. Att jag aldrig lär mig.