Operation Kollekthåv

Inget nytt om Nordquist idag? Jo, en sak var det visst. Han är inte helt klar för Brynäs. Det saknas några kronor och klubben arbetar för att lösa problemet. Jag sitter ned i bänken och hoppas att klubben lyckas med uppdrag Kollekthåv.

Om 250 brynäsare lade 2 000 kronor var skulle den här saken vara ur världen. Om fyra företag lade 125 000 kronor skulle klubbkassören sova gott på natten. Om ett enda företag förstod hur många brynäsare som skulle gynna just deras produkter och/eller tjänster skulle det här problemet vara löst. Dessutom skulle vårt representationslag ha en center av klass att tillföra till dom vi redan har.

Men. Ni märker är det en massa om och ingen namnteckning. Jag hoppas att det löser sig.

Jag vet bara att jag inte vill att klubben förivrar sig och chansar. Jag är typen som hellre säger hängsel och rem, gummiband runt plånboken och pengarna på banken än att chansa.

Visst är det ovanligt tyst i år?

Konstaterar att det är ovanligt tyst när det gäller övergångar i år. Inte så att det är färre rykten igång, men konkreta övergångar är det inte många av. Jag antar att det handlar mer om pengar än var olika spelare vill spela. Alla överskattar sitt värde och väntar på agentens bästa bud.

Det handlar om ekonomi. Någon sa att det är väl rimligt att spelarna ser om sitt ekonomiska hus när det är dags att skriva nya kontrakt och jag håller med, men det är inte direkt undersköterskelöner det handlar om. Spelarna kommer att få ruskigt bra ersättning för att få leva sin egen dröm.

Visst är det ovanligt tyst i år? Överallt utom hemma hos sportcheferna och agenterna...

Varför lär jag mig aldrig?

I mitt förra inlägg var jag så djärv att jag antydde att jag trodde att det fanns andra skäl bakom Mikael Renbergs klubbyte än rent sportsliga. Ni som följt de senaste dagarnas offentliga såpa mellan pitebor, skånska simmare och klubbdirektörer vet att så var fallet.

Jag har inte tillräckliga kunskaper, insikter eller ambitioner att, i det här fallet, peka ut någon bov i dramat. Jag konstaterar bara att det i grund och botten verkar handla om pengar.

Av någon anledning springer jag omkring i den här världen och tror att alla som har förmånen att på heltid syssla med ishockey gör det av kärlek till sporten. Att dom, som jag, i ishockeyn funnit en vän som överraskar mig varje gång vi ses. En idrott där finess och styrka förenas, där taktik och strategi möter fart och kraft och där den enskildes prestation alltid står i direkt samklang med lagets insats för att göra den prestationen möjlig. Med andra ord precis som livet i sig.

Jag glömmer bort det allt som oftast. Alla vet ju att det är störst arena, mest publik, flest sponsorer och högsta lönen som avgör. Så har det alltid varit, men jag glömmer bort det när det är match.

Elitidrott idag handlar om pengar. Att jag aldrig lär mig.