Timrås nummer 8

När Timrås nummer 8 utdelade en särskilt utstuderad bentackling på Björn Danielsson för några år sedan i en träningsmatch under Mästarcupen i Norrtälje fick jag mitt första blodtrycksfall. Under alla de år jag sett ishockey hade jag aldrig sett en spelare utdela en sådan tackling i en betydelselös träningsmatch. Närheten till galenskap hade jag inte sett sedan Terror-Tommys bravader på Stockholms Stadion. Jag bestämde mig för att inte se det som ett mönster hos nummer 8 utan ett tillfälligt utslag av sinnesförvirring. Hans kommentar var att det inte var meningen. Förlåt sa nummer 8.

För två år sedan såg jag honom crosschecka Antti Aarnio mot huvudet i en match i Timrå ishall. Jag var placerad bara några meter från brottsplatsen och avsikten var tydlig. Klubban kunde ha placerats var som helst på Aarnios kropp, men nummer 8 valde huvudet. Hans kommentar var att det inte var meningen. Förlåt sa nummer 8.

Ikväll kunde inte nummer 8 kontrollera sig igen. Hans frustration ledde fram till en ny bentackling. Den här gången på vår Pavel Brendl. Hur skadad Pavel blivit vet vi inte, men om han inte blivit det handlar det mer om tur än någonting annat. Vi vet redan vilken kommentar nummer 8 kommer att ha. Förlåt.

Nu duger det inte att be om förlåtelse varje gång nummer 8 bryter mot spelets regler. Hans arbetsgivare, vårt förbund och hockeysverige i stort borde stävja honom. Självklart vet jag inte hur nummer 8 tänker och jag vill inte tro att han planerar sina överfall, men att han måste lära sig att kontrollera sitt spel råder det ingen tvekan om. Nummer 8 är för farlig på isen för att inte tillrättavisas ordentligt.

När sådana här situationer sker i tävlingsmatcher ökar min förstålse, men aldrig min acceptans. När det händer i träningsmatcher saknar jag förståelse OCH acceptans. Jag skakar på huvudet, tar min blodtrycksmedicin och lämnar arenan väl medveten om att det är spelare som Timrås nummer 8 som sakta, men säkert, tar udden av den sport jag håller av.