Precis som vanligt

Ytterligare en försäsongsturnering är färdigspelad. Clas Ohlsson Cup vanns av Lule. Grattis.

Försäsonger är märkliga. Alla slår alla och endast tränarna vet vilka detaljer som finslipas.

Om vi ska tro matchreferat, kommentarer och telefonsamtal har några av Brynäs nyförvärv visat upp sig på ett bra sätt. Granström, Jonsson och Dixon har varit bra, medan Vas tagit det lite lugnare. Juniorerna som fått följa med har gjort gjutna insatser.

Alla som sett Brynäs i år är överens om en sak. Spelarna spelar för varandra. I vinter kommer vi att få se ett Brynäs där lagspelet är överordnat de individuella framgångarna. Tränare Czarnecki har betonat det i flera intervjuer och det ser ut som spelarna lyssnat. Låt oss hoppas att det håller i sig.

Jag drar inga slutsatser av en försäsongsturnering. Det är den 18 september det börjar. Nu övar vi bara.

Avslutningsvis ser jag fram mot SCA-cupen. Då brukar Brynäs vara ruggigt nedtränade och då får vi få se vilka spelare som hanterar hård fysisk påfrestning i kombination med match.

Med andra ord; allt är precis som vanligt...

Den här gången höll det

Uddamålsledning i slutminut ledde igår till oavgjort. Idag till seger.

Försäsongsmatcher ger kanske inte så mycket, men segrar mot Moras arvsfiender gör aldrig ont. Tvärtom.

Helt plötsligt ser det ut att bli en finalliknande match mot Lule imorgon. Det tycker jag är bra. Försäsongsturneringar där matcher spelas mellan två lag där bara ett har något att spela om brukar aldrig blir särskilt bra.

Träningsmatcherna klara

Träningsmatcher är ett dåligt substitut till seriematcher, men det är ett substitut.

Jag brukar se några träningsmatcher varje år. I år verkar det bli besök i såväl Dalarna som Sundsvall. Dels för att träffa vännerna jag bara träffar när Brynäs är med och dels för att se årets nya spelare. Verkar som Jonathan Granström kommer att bli specialstuderad.

Än så länge...

Timrås nummer 8

När Timrås nummer 8 utdelade en särskilt utstuderad bentackling på Björn Danielsson för några år sedan i en träningsmatch under Mästarcupen i Norrtälje fick jag mitt första blodtrycksfall. Under alla de år jag sett ishockey hade jag aldrig sett en spelare utdela en sådan tackling i en betydelselös träningsmatch. Närheten till galenskap hade jag inte sett sedan Terror-Tommys bravader på Stockholms Stadion. Jag bestämde mig för att inte se det som ett mönster hos nummer 8 utan ett tillfälligt utslag av sinnesförvirring. Hans kommentar var att det inte var meningen. Förlåt sa nummer 8.

För två år sedan såg jag honom crosschecka Antti Aarnio mot huvudet i en match i Timrå ishall. Jag var placerad bara några meter från brottsplatsen och avsikten var tydlig. Klubban kunde ha placerats var som helst på Aarnios kropp, men nummer 8 valde huvudet. Hans kommentar var att det inte var meningen. Förlåt sa nummer 8.

Ikväll kunde inte nummer 8 kontrollera sig igen. Hans frustration ledde fram till en ny bentackling. Den här gången på vår Pavel Brendl. Hur skadad Pavel blivit vet vi inte, men om han inte blivit det handlar det mer om tur än någonting annat. Vi vet redan vilken kommentar nummer 8 kommer att ha. Förlåt.

Nu duger det inte att be om förlåtelse varje gång nummer 8 bryter mot spelets regler. Hans arbetsgivare, vårt förbund och hockeysverige i stort borde stävja honom. Självklart vet jag inte hur nummer 8 tänker och jag vill inte tro att han planerar sina överfall, men att han måste lära sig att kontrollera sitt spel råder det ingen tvekan om. Nummer 8 är för farlig på isen för att inte tillrättavisas ordentligt.

När sådana här situationer sker i tävlingsmatcher ökar min förstålse, men aldrig min acceptans. När det händer i träningsmatcher saknar jag förståelse OCH acceptans. Jag skakar på huvudet, tar min blodtrycksmedicin och lämnar arenan väl medveten om att det är spelare som Timrås nummer 8 som sakta, men säkert, tar udden av den sport jag håller av.