Om Stolthet och fördom

Låt mig genast säga att jag inte på något sätt återhämtat mig från gårdagen. Inte på något sätt. Jag har däremot kommit så långt att jag nu kan formulera ett inlägg som inte formuleras i ett känslotillstånd där reptilhjärnan dominerar.

Jag hämtar titeln på inlägget från Jane Austen filmatiserade bok. Inte för att det finns några direkta kopplingar mellan boken och matchen mot Luleå. Däremot har det varit två begrepp som hållit mig vaken under den natt som nu övergått till dag.

Ni som läst mig under en tid vet att jag försöker vara konstruktiv i min negativa kritik av laget då jag tröttnat på den ohämmade och helt onyanserade debatt som återkommande bedrivs av supportrar kring såväl vårt eget som andras lag. Vissa dagar är det svårare än andra och som ni förstår är det här en sådan dag.

Vi är många som bär vårt klubbmärke med stolthet. Vi har ibland förväxlat vårt val av lag med ett ansvar för hur föreningen ska uppfattas. Vi försvarar vårt lag i diskussioner med andra supportrar. Ni som såg Skavlan på SVT i fredags fick se en Rolf Lassgård göra jobbet åt oss. Vi är stolta över vår förenings historia och vi vill så gärna bidra till klubbens framtida framgångar. Våra drömmar är tänkta att realiseras av ett antal spelare och ledare. Det är en tankevurpa som jag inser inte är hållbar, men det är så det är...

Igår kände jag inget som liknande Stolthet. Överrumplad av den passivitet och brist på entusiasm över att realisera drömmar förändrades mina förhoppningar till ett tillstånd av apati. Vi har alla dåliga dagar på jobbet och igår förenades många dåliga dagar till en kollektiv kollaps.

Jag hade så gärna gratulerat Markström på hans födelsedag, men det var inte han som fick presenterna. Jag hade så gärna sett Widing avgöra med ett rungande slagskott från blå, och jag hade så gärna önskat att Granström fått jubla efter att han slagit in en retur stående mitt i det stålbad som kallas Luleås försvarszon. Nu blev det inte så.

Det är inte min avsikt att döma någon enskild spelare hårdare än någon annan. Ett lag som uppträder som vårt gjorde igår förlorade inte på grund av enskildas prestationer - vårt lag förlorade tillsammans.

Jag vet att det är en Fördom att påstå att laget inte gjorde sitt bästa. Jag tror att laget gjorde sitt bästa, men igår var lagets kollektiva insats inte något som går att beskriva med begrepp som - sitt bästa.

Nu kommer en vila där laget får samla sig inför en avslutning vi inte kommer att glömma. Jag tror på mitt lag och hoppas att de gör det också.

Årets värsta hockeymånad är över och nu börjar nästa.

Ett långt inlägg är på väg att ta slut och jag gratulerar Luleå och dess supportrar. Jag delar inte er glädje, men jag förstår den...

När säsongen är avslutad hoppas jag att mitt känsloliv domineras av Stolthet och inte så mycket av Fördom...