Elitidrottens brutala baksida

Söndag. Ytterligare en höstdag som ger kraft har visat sig från sin allra bästa sida. Just den här dagen hade det inte behövts. Minnet efter gårdagens brynäsinsats värmer fortfarande och skulle av egen kraft kunna lysa upp ett mindre samhälle i Norrbotten en midvinternatt. Jag behövde inte ens använda helljuset på bilen när hemresan gick längs en öde E4 genom södra norrlands kustland.

Det här inlägget var tänkt att handla om hur Lars Jonson måste ersättas och det snabbt, om att Sundlöv borde starta en ny insamling av pengar till en backvärvning och om att Kristian Kudroc borde blivit väckt av en sportschef ståendes i portuppgången med ett kontraktsförslag i handen - men jag lyckades hejda mig.

Elitidrottens brutala baksida saknar alltför ofta medlidande med den som drabbas av hårda slag. Igår kväll skadade sig Lars Jonsson och det enda många supportrar har i huvudet är hur han ska ersättas.

Det är en sida av elitidrotten jag inte är stolt över. Självklart reducerar även jag ibland spelarna till teoretiska pjäser på en spelplan där deras mänskliga egenskaper inte alltid är det viktiga. Spelarna fyller en funktion, men inte som enskilda individer utan som byggstenar i ett lag.

Därför försöker jag hejda mig när jag lyssnar till vad telefon och tidningar berättar. Lars Jonsson har blivit skadad. Lars Jonsson och inte en bricka i ett spel. Personen Lars Jonsson har blivit skadad. Ingen annan och ingenting annat. Jag känner inte Jonsson, men jag vill ändå skicka en förutsägbar hälsning från oss supportrar.



Jag kan bara hoppas att Lars Jonssons skada är mindre allvarlig än vad dom första rapporterna redovisar och att han snart är tillbaka. Lars Jonsson kommer att vara saknad i varje byte ända fram tills dess nummer 20 återigen skrinnar in på Läkerolens nyspolade is. Jag ser fram mot den dagen...