Finlands sak är vår

Jag brukar inte engagera mig alltför mycket när Tre Kronor spelar. Trots sportsliga framgångar är det som om Svenska Ishockeyförbundets val av ledare och på det sätt de hanterar landslaget har fått mitt intresse att minska.

Nu spelas ett Olympiskt Spel med hockeyvärldens allra bästa spelare på plats och jag kan inte låta bli att ryckas med. Bara för att jag hoppas att Rysslands sätt att spela ishockey ska vara framtiden betyder det inte att jag sviker mitt land som Roger Pontare skulle sagt.

Gårdagens match mot Belarus var ett match i mängden och under långa stunder fick jag verkligen påminna mig själv om att ett lag får ha vilka toppspelare som helst i laget - det blir inte bra ishockey bara därför.

Nu spelar det ingen roll då turneringen - på allvar - börjar med matchen mot Finland. Vårt östra grannland har producerat många fina spelare som glatt långt fler än bara de som kan Kalevala-eposet som ett rinnande vatten, som lyssnar till Finlandia och får tårar i ögonen och som tycker att Lordi var guds gåva till Eurovision Song Contest.

Finland har den här gången satt ett lag på isen som jag är mycket förtjust i. Jag tror inte att man vinner OS-guld, men att de kommer att pressa bättre lag än Sverige är jag övertygad om.

Saku Koivu är en gammal favorit och vem kan tycka illa om Teemu Selänne? Inte jag i alla fall. Kimmo Timonen gjorde bara 10 matcher för Brynäs under den senaste lock-out-säsongen, men jag hann fatta tycke för hans hockeykunnande. Jag hade också förmånen att se honom i Flyers när både jag och han besökte New York och Madison Square Garden.

Jag tror Sverige får tänka sig för imorgon. Finland är ett riktigt, riktigt bra hockeylag. Matchen mot Tyskland imponerade på mig. Motståndet var kanske inte det vassaste, men den finska insatsen var mer än gedigen.