I ett spelavbrott av gårdagens OS-final kom höjdpunkten. Tv-producenten klippte in en publikbild och där satt han - Neil Young.
För alltid en av oss
7 år sedan
Visar inlägg med etikett OS 2010. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett OS 2010. Visa alla inlägg
måndag, mars 01, 2010
onsdag, februari 24, 2010
Hur tänkte jag?
Med några minuter kvar till matchen som ska föra Rafalski och hans USA till semifinal har jag hamnat i beslutsvånda. Se den matchen eller sova någon timme för att sedan se Den stora röda maskinen mot dom dalande Lönnlöven? Hmm...
Så här får det bli. Jag ser USA - Schweiz och Ryssland - Canada. Varför tvekade jag?
Så här får det bli. Jag ser USA - Schweiz och Ryssland - Canada. Varför tvekade jag?
Om huvudet är dumt får kroppen lida
Det mesta är skrivet om norrmannen som tänkte på annat än ishockey. Jag kunde inte hålla mig utan valde att läsa på lite om Ole-Kristian Tollefsen. På Eliteprospects läste jag det här:
Nog sagt om honom. Den det egentligen handlar om är naturligtvis Lubos Bartecko. Jag hoppas vi snart vi får se honom på isen. Då får vi se en skicklig spelare på isen.
En defensiv back med en tuff och aggressiv spelstil. Storväxt som gillar och är duktig på att tackla. Spelar enkelt i egen zon och har en uppoffrande spelstil. Behöver förbättra sin teknik, spelförståelse och spelet med puck.
- Tuff och aggressiv - Inte i min bok.
- Duktig på att tackla - Duktig var inte det ord jag tänkte på 06.15 i morse.
- Uppoffrande spelstil - Brukar betyda att en spelare gör något bra för laget. Jag undrar vad lagkompisarna tycker.
- Behöver förbättra sin teknik, spelförståelse och spelet med puck - Jag skulle säga i akut behov av teknikträning, saknar spelförståelse och jag ställer mig frågan hur en förbättring - med - puck skulle kunna utvecklas när han inte klarar spelet - utan - puck.
Nog sagt om honom. Den det egentligen handlar om är naturligtvis Lubos Bartecko. Jag hoppas vi snart vi får se honom på isen. Då får vi se en skicklig spelare på isen.
måndag, februari 22, 2010
En lång dag är på väg mot sitt slut
Dagarna blir långa när dom innehåller tre OS-matcher på 11 timmar, tio timmar arbete, två timmar på uterink, snöskottning och lite annat vardagspyssel.
Från nattens och morgonens matcher tar jag med mig Ovetjkins tackling, Malkins ledarskap, Fedorovs lojalitet, Bäckström 1-2-3 och Brian Rafalskis mål mot Canada. Individuella prestationer i en lagidrott kan tyckas, men jag ser det mest som symboliska exempel på vad som skiljer seger från förlust.
Sveriges seger är glädjande och jag ser fram mot kvartsfinalen mot Slovakien på torsdag morgon - för inte ska väl Mads Hansens guttar kunna störa Slovakien?
Ryssland imponerar utan att glänsa. Jag tror dom blivande olympiska mästarna ändå kommer att känna sig bekväma när deras namn presenteras med krylliska bokstäver.
USA slår Canada i Canada och även om det är en gruppspelsmatch är det en seger som säkert ger ryggrad i det amerikanska laget.
Från nattens och morgonens matcher tar jag med mig Ovetjkins tackling, Malkins ledarskap, Fedorovs lojalitet, Bäckström 1-2-3 och Brian Rafalskis mål mot Canada. Individuella prestationer i en lagidrott kan tyckas, men jag ser det mest som symboliska exempel på vad som skiljer seger från förlust.
Sveriges seger är glädjande och jag ser fram mot kvartsfinalen mot Slovakien på torsdag morgon - för inte ska väl Mads Hansens guttar kunna störa Slovakien?
Ryssland imponerar utan att glänsa. Jag tror dom blivande olympiska mästarna ändå kommer att känna sig bekväma när deras namn presenteras med krylliska bokstäver.
USA slår Canada i Canada och även om det är en gruppspelsmatch är det en seger som säkert ger ryggrad i det amerikanska laget.
söndag, februari 21, 2010
Ett minne för livet
Efter att ha parallellföljt följt Mads Hansen och hans Norge i matchen mot Schweiz på webben och inledningen av herrarnas längdåkning på tv-apparaten blev det fullt fokus på det senare precis när Johan Olsson rycker ifrån det övriga fältet. Den ensamme åkaren i de klassiska vita färgerna lämnar skidstadion med en hel palett fylld av åkare i alla dess färger.
Det utvecklade sig till en idrottsupplevelse som jag sent - eller aldrig - ska glömma. Just den här kvällen fick vi det konkreta beviset på att även den mest individuella prestationen av alla kräver ett lag.
När Larry Poromaa står i spåret och skriker ut tider till Johan Olsson ska vi veta att han varit uppe många, många timmar för att tillsammans med sitt vallarteam ge dom svenska åkarna det bästa av glid och fäste. Det blir tydligt att individuella prestationer har fler inblandade än bara den enskilde idrottsmannen.
När Anders Södergren offrar sina egna möjligheter för att hjälpa Hellner och Olsson till medaljer inser alla att den prestationen aldrig kommer att belönas med bragdmedaljer, feta sponsorkontrakt, men i mitt idrottshjärta är den prestationen lika stor som segrarens.
När Marcus Hellner rycker ifrån de andra åkarna på vägen in till målområdet är jag övertygad om att han vet att han har många att tacka för att hans liv kommer att se mycket annorlunda ut efter priscermonier och intervjuer. När han tömmer sina lunger och kräver att den sista mjölksyreattacken ska kvävas i hans lår står jag upp framför tv-apparaten och skickar en tanke till alla de som tidiga morgnar dragit upp skidspår i terräng där de flesta - även jag - aldrig skulle drömma om att promenera.
När Per Elofsson gråter i mixed zone följer jag hans exempel. Jag är rörd till tårar över en idrottsupplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Jag satt där i natten med tårar i ögonen. Jag kände stolthet, glädje och med den där känslan som nästan bara exceptionella idrottsupplevelser kan frammana. Ni tycker säkert att jag har ett vekt hjärta som släpper fram sådana känslor, men det är sådan jag är.
Jag skickar ett stort grattis till Marcus Hellner och Johan Olsson och en stående ovation till Anders Södergren.
Mads Hansen då? Jag är ledsen Mads, men den här kvällen räckte ditt mål mot Schweiz endast till ett omnämnande.
Det utvecklade sig till en idrottsupplevelse som jag sent - eller aldrig - ska glömma. Just den här kvällen fick vi det konkreta beviset på att även den mest individuella prestationen av alla kräver ett lag.
När Larry Poromaa står i spåret och skriker ut tider till Johan Olsson ska vi veta att han varit uppe många, många timmar för att tillsammans med sitt vallarteam ge dom svenska åkarna det bästa av glid och fäste. Det blir tydligt att individuella prestationer har fler inblandade än bara den enskilde idrottsmannen.
När Anders Södergren offrar sina egna möjligheter för att hjälpa Hellner och Olsson till medaljer inser alla att den prestationen aldrig kommer att belönas med bragdmedaljer, feta sponsorkontrakt, men i mitt idrottshjärta är den prestationen lika stor som segrarens.
När Marcus Hellner rycker ifrån de andra åkarna på vägen in till målområdet är jag övertygad om att han vet att han har många att tacka för att hans liv kommer att se mycket annorlunda ut efter priscermonier och intervjuer. När han tömmer sina lunger och kräver att den sista mjölksyreattacken ska kvävas i hans lår står jag upp framför tv-apparaten och skickar en tanke till alla de som tidiga morgnar dragit upp skidspår i terräng där de flesta - även jag - aldrig skulle drömma om att promenera.
När Per Elofsson gråter i mixed zone följer jag hans exempel. Jag är rörd till tårar över en idrottsupplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Jag satt där i natten med tårar i ögonen. Jag kände stolthet, glädje och med den där känslan som nästan bara exceptionella idrottsupplevelser kan frammana. Ni tycker säkert att jag har ett vekt hjärta som släpper fram sådana känslor, men det är sådan jag är.
Jag skickar ett stort grattis till Marcus Hellner och Johan Olsson och en stående ovation till Anders Södergren.
Mads Hansen då? Jag är ledsen Mads, men den här kvällen räckte ditt mål mot Schweiz endast till ett omnämnande.
lördag, februari 20, 2010
Finlands sak är vår
Jag brukar inte engagera mig alltför mycket när Tre Kronor spelar. Trots sportsliga framgångar är det som om Svenska Ishockeyförbundets val av ledare och på det sätt de hanterar landslaget har fått mitt intresse att minska.
Nu spelas ett Olympiskt Spel med hockeyvärldens allra bästa spelare på plats och jag kan inte låta bli att ryckas med. Bara för att jag hoppas att Rysslands sätt att spela ishockey ska vara framtiden betyder det inte att jag sviker mitt land som Roger Pontare skulle sagt.
Gårdagens match mot Belarus var ett match i mängden och under långa stunder fick jag verkligen påminna mig själv om att ett lag får ha vilka toppspelare som helst i laget - det blir inte bra ishockey bara därför.
Nu spelar det ingen roll då turneringen - på allvar - börjar med matchen mot Finland. Vårt östra grannland har producerat många fina spelare som glatt långt fler än bara de som kan Kalevala-eposet som ett rinnande vatten, som lyssnar till Finlandia och får tårar i ögonen och som tycker att Lordi var guds gåva till Eurovision Song Contest.
Finland har den här gången satt ett lag på isen som jag är mycket förtjust i. Jag tror inte att man vinner OS-guld, men att de kommer att pressa bättre lag än Sverige är jag övertygad om.
Saku Koivu är en gammal favorit och vem kan tycka illa om Teemu Selänne? Inte jag i alla fall. Kimmo Timonen gjorde bara 10 matcher för Brynäs under den senaste lock-out-säsongen, men jag hann fatta tycke för hans hockeykunnande. Jag hade också förmånen att se honom i Flyers när både jag och han besökte New York och Madison Square Garden.
Jag tror Sverige får tänka sig för imorgon. Finland är ett riktigt, riktigt bra hockeylag. Matchen mot Tyskland imponerade på mig. Motståndet var kanske inte det vassaste, men den finska insatsen var mer än gedigen.
Nu spelas ett Olympiskt Spel med hockeyvärldens allra bästa spelare på plats och jag kan inte låta bli att ryckas med. Bara för att jag hoppas att Rysslands sätt att spela ishockey ska vara framtiden betyder det inte att jag sviker mitt land som Roger Pontare skulle sagt.
Gårdagens match mot Belarus var ett match i mängden och under långa stunder fick jag verkligen påminna mig själv om att ett lag får ha vilka toppspelare som helst i laget - det blir inte bra ishockey bara därför.
Nu spelar det ingen roll då turneringen - på allvar - börjar med matchen mot Finland. Vårt östra grannland har producerat många fina spelare som glatt långt fler än bara de som kan Kalevala-eposet som ett rinnande vatten, som lyssnar till Finlandia och får tårar i ögonen och som tycker att Lordi var guds gåva till Eurovision Song Contest.
Finland har den här gången satt ett lag på isen som jag är mycket förtjust i. Jag tror inte att man vinner OS-guld, men att de kommer att pressa bättre lag än Sverige är jag övertygad om.
Saku Koivu är en gammal favorit och vem kan tycka illa om Teemu Selänne? Inte jag i alla fall. Kimmo Timonen gjorde bara 10 matcher för Brynäs under den senaste lock-out-säsongen, men jag hann fatta tycke för hans hockeykunnande. Jag hade också förmånen att se honom i Flyers när både jag och han besökte New York och Madison Square Garden.
Jag tror Sverige får tänka sig för imorgon. Finland är ett riktigt, riktigt bra hockeylag. Matchen mot Tyskland imponerade på mig. Motståndet var kanske inte det vassaste, men den finska insatsen var mer än gedigen.
lördag, januari 09, 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
