Dagen efter

Det är dagen efter. Den sprängande huvudvärken och smärtan är inte konsekvenserna av någon trevlig fest. Snarare dess motsats.

Nils Ekman tappade koncepterna fullständigt. Redan tidigare under matchen visade han dåligt humör och inget kan försvara det fullständiga sammanbrottet strax efter Djurgårdens kvittering. Jag häpnade när jag såg det och trots att det gått en dag sedan händelsen kan jag inte ta till mig konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. En misslyckad tackling, en fasthållen klubba och ett slag hade mycket väl kunnat avsluta en ung och lovande karriär. På onsdag får vi veta disciplinnämndens beslut. Det ska bli mycket intressant att se längden på straffet. Vågar man hoppas att nämnden skickar ett tydligt besked till hockeysverige. Om ni inte läst Magnus Nyström i Expressen borde ni göra det. Han skräder inte orden och jag står inte långt bakom honom.

Hardy Nilsson. Den stålblå blicken, den respekterade ledaren, den oantastlige hockeyprofilen visar ett ansikte jag trodde var historia. Ett ansikte och åsikter som präglats av öl, testosteron och dåligt omdöme. Jag trodde faktiskt att dom ledare som nu återfinns i dom stora företag som våra elitserieföreningar faktiskt är hade kommit längre i sin ledarsyn.

Det finns ledare som i sina försök att vara roliga, tydliga eller för att på annat sätt sälja biljetter till hemmamatcher glömt bort sin människosyn och vad idrotten representerar. Så långt är ingen större skada skedd, men när en ledare står femton meter från det vi alla fick se och inte väljer att åtminstone vara försiktig i sina omdömen då tror jag idrotten förlorat ytterligare en dimension. Stisse Åberg på GD skrev en välformulerad krönika vars innehåll jag på många sätt delar.

Det djävliga - jag skiter i att leta ett adjektiv med nivå - med hela historien är att det kastade en våt filt på min upplevelse av att se dom spelare som väljer att använda otumlade handdukar istället för rakhyvel och deras insats igår. Jag njöt nämligen också under delar av matchen.

Den förväntan Järnkrok, Silfverberg, Larsson, Wännström, Rödin och Ekholm väcker hos mig när jag ser att dom gör sig redo för att göra sitt nästa byte fick sitt lystmäte igår. Låt vara att Ekholm kom snett vid Djurgårdens första mål och att Larsson och Wännström inte gör allt klockrent. Mellan misstagen ser jag spelare som vågar, vill, kan och som tillför - inte bara laget utan också - spelet något mer och bättre än vad jag vågat drömma om innan serien startade.

Den starkaste stjärnan på den unga himlen är i mina ögon är Järnkroks. När han spelar som igår gör han det enkelt att vara medspelare. Det kännetecknar - i mina ögon - riktigt stora spelare. Han tar igen det han förlorar i sina dalar på sina toppar. Han är ung och jämnheten saknas, men den kommer. Allt är redan sagt om den här talangen, men har du inte sett honom i spelet utan puck har du högtidsstunder framför dig. Har du inte sett hur tio år äldre spelare underordnar sig honom i spelet med puck har du något att längta till.

Carl Järnkrok är framtiden. Den enda motsättningen med det påståendet är att framtiden redan är här.

Tyvärr kommer jag inte att minnas den här matchen på grund av Carl Järnkroks artisteri. Jag kommer att minnas den på grund av något helt annat. Jag hoppas det kommer en dag då minnet efter Järnkroks insats är starkare. Jag hoppas...