Dagen efter

Det är dagen efter. Den sprängande huvudvärken och smärtan är inte konsekvenserna av någon trevlig fest. Snarare dess motsats.

Nils Ekman tappade koncepterna fullständigt. Redan tidigare under matchen visade han dåligt humör och inget kan försvara det fullständiga sammanbrottet strax efter Djurgårdens kvittering. Jag häpnade när jag såg det och trots att det gått en dag sedan händelsen kan jag inte ta till mig konsekvenserna av vad som kunde ha hänt. En misslyckad tackling, en fasthållen klubba och ett slag hade mycket väl kunnat avsluta en ung och lovande karriär. På onsdag får vi veta disciplinnämndens beslut. Det ska bli mycket intressant att se längden på straffet. Vågar man hoppas att nämnden skickar ett tydligt besked till hockeysverige. Om ni inte läst Magnus Nyström i Expressen borde ni göra det. Han skräder inte orden och jag står inte långt bakom honom.

Hardy Nilsson. Den stålblå blicken, den respekterade ledaren, den oantastlige hockeyprofilen visar ett ansikte jag trodde var historia. Ett ansikte och åsikter som präglats av öl, testosteron och dåligt omdöme. Jag trodde faktiskt att dom ledare som nu återfinns i dom stora företag som våra elitserieföreningar faktiskt är hade kommit längre i sin ledarsyn.

Det finns ledare som i sina försök att vara roliga, tydliga eller för att på annat sätt sälja biljetter till hemmamatcher glömt bort sin människosyn och vad idrotten representerar. Så långt är ingen större skada skedd, men när en ledare står femton meter från det vi alla fick se och inte väljer att åtminstone vara försiktig i sina omdömen då tror jag idrotten förlorat ytterligare en dimension. Stisse Åberg på GD skrev en välformulerad krönika vars innehåll jag på många sätt delar.

Det djävliga - jag skiter i att leta ett adjektiv med nivå - med hela historien är att det kastade en våt filt på min upplevelse av att se dom spelare som väljer att använda otumlade handdukar istället för rakhyvel och deras insats igår. Jag njöt nämligen också under delar av matchen.

Den förväntan Järnkrok, Silfverberg, Larsson, Wännström, Rödin och Ekholm väcker hos mig när jag ser att dom gör sig redo för att göra sitt nästa byte fick sitt lystmäte igår. Låt vara att Ekholm kom snett vid Djurgårdens första mål och att Larsson och Wännström inte gör allt klockrent. Mellan misstagen ser jag spelare som vågar, vill, kan och som tillför - inte bara laget utan också - spelet något mer och bättre än vad jag vågat drömma om innan serien startade.

Den starkaste stjärnan på den unga himlen är i mina ögon är Järnkroks. När han spelar som igår gör han det enkelt att vara medspelare. Det kännetecknar - i mina ögon - riktigt stora spelare. Han tar igen det han förlorar i sina dalar på sina toppar. Han är ung och jämnheten saknas, men den kommer. Allt är redan sagt om den här talangen, men har du inte sett honom i spelet utan puck har du högtidsstunder framför dig. Har du inte sett hur tio år äldre spelare underordnar sig honom i spelet med puck har du något att längta till.

Carl Järnkrok är framtiden. Den enda motsättningen med det påståendet är att framtiden redan är här.

Tyvärr kommer jag inte att minnas den här matchen på grund av Carl Järnkroks artisteri. Jag kommer att minnas den på grund av något helt annat. Jag hoppas det kommer en dag då minnet efter Järnkroks insats är starkare. Jag hoppas...

Jag log högt

Jag log lite extra högt när Mattias Ekholm fick sätta kvitteringen. Stort grattis till en debutant som tog chansen.

Bipolärishockey

Seriespelet är pausat och det skapar alltid utrymme för viss eftertanke - tillbakablick om du så vill - kring den första perioden av årets seriespel.

Jag konstaterar lite nedstämt att det varit en period av känslomässig ishockey. En del har kallat det Sobrilhockey. Jag tycker det är att ta i, men visst har även jag haft mina svåra stunder. Jag skulle snarare kalla det bipolärhockey.

Det har funnits stunder när jag varit så låg att jag inte ens sett det flämtande skenet från lysrören i Läkerolens gångar som hopp i det kompakta mörker till ensamhet jag upplevt. Det har också funnits stunder när svävat runt bland arenans översta bänkrader. Som den lekman jag är konstaterar jag bara att lika svajigt som mitt humör varit - lika ojämnt har Brynäs representationslag presterat ishockey av yppersta klass.

I sina bästa stunder är Brynäs ett lag som är underhållande, effektivt och som spelar en ishockey jag beundrar. I dom andra stunderna är spelet jag betraktar av en art som inte tillfredsställer den frusna hockeysjäl jag är.

Min analys är enkel. Spelarna i årets upplaga av Brynäs är unga och då vi tidigare vant oss att få se vårt lag prestera olika från match till match har vi den här säsongen fått uppleva det under en och samma match. Kanske beror det på alla unga spelare, kanske beror det på att de äldre inte står för ryggraden i spelet och kanske beror det på målvakter som varierat sina insatser.

Det finns spelare som väckt min beundran under hösten. Mattias Ekholm är självklar. Med entusiasm och hjärta som metod har han nått framgång. Jakob Silfverberg en annan spelare som jag följer med tillåtande ögon. Gör nästan allt rätt på isen. En mogen ung spelare i min värld. Jag kan inte heller låta bli att ge Niclas Andersén väl godkänt också. Han är den spelare i laget som tar minst utrymme i pressen men aldrig döljer sin närvaro på isen. Om jag vore back i årets Brynäs skulle jag vilja spela med honom. Jag vet vad jag får och jag får det varje gång.

Jag har förhoppningar om att laget har mått bra av att få vila, snacka ihop sig, sätta gemensamma mål och bestämma sig för att den bipolära ishockey vi sett inte är kronisk.

Höstens längsta inlägg är på väg mot ett slut och jag konstaterar att det är tur att det är min blogg ni läser och inte min journal. Ishockey är ett komplext spel och då är det svårt att ställa diagnos. Det är inte heller min uppgift. Det får dom som kan sporten göra. Min självpåtagna uppgift - att från min trångsynta horisont betrakta och kommentera det jag ser - gör jag med hjälp av några enkla rader.

Många bloggare talar om sitt bloggande som en sorts terapi. Jag håller med.

Roligt för pojkarna

Ni har redan läst det, men det är ändå värt att kommentera. Jakob Silfverberg och Mattias Ekholm gör debut i Tre Kronor. Uttagningarna är inte helt oväntade, men inte blir jag mindre glad för det. Mårts känner dom bägge sedan tiden i Småkronorna och vet vad han får. Han får spelare som kan hans idé och som också vet hur det fungerar när Mårts står vid taktiktavlan.

Både Ekholm och Silfverberg är värda chansen. Mattias är i sitt korta livs form. Han tacklar, täcker skott och gör mål som om han inte vet om något alternativ. Det är en sorts seniorhockey som bara unga spelare kan spela när dom njuter av hockeylivet.

Jakob är en viktig del i Brynäs och skulle ta en plats i dom flesta andra elitserielag. Han besitter spelförståelse och taktiskt kunnande som vissa spelare aldrig skulle kunna skaffa sig även om dom spelade lika länge som Tommy Sjödin. Det är två talanger utöver det vanliga, men dom är det inte på det där uppseendeväckande sättet.

Det ska för första gången på mycket länge bli intressant att se Tre Kronor spela Kalle Anka-turneringarna den här vintern.

Seger med en hockeymässig Lidnersk knäpp

Borde skriva något om att flest mål vinner och att elitidrotten inte alltid är logisk. Jag skippar det och konstaterar bara att Brynäs slår Skellefteå och att Mattias Ekholm fått någon sorts hockeymässig Lidnersk knäpp.

Han ser lika förvånad ut som oss andra varje gång han gör mål. Jag gillar Ekholm. Han har varit supporter till Brynäs och han ser ut att njuta av varje skär i vår tröja. Vi är många som drömt om det som unga killar, men vi är få som fått uppleva det.

Nu blev det i alla fall seger och jag är som vanligt nöjd med tre poäng - även om jag inte sagt något om det blivit ett annat poängmässigt utfall.

Brynäs har skaffat sig en ny målvakt. Det blev en tysk. Thomas Greiss heter han och han landar i Gävle under morgondagen. Jag hälsar honom välkommen och undrar vem som får lämna laget. Jag gissar att han heter Björn.

Glömmer vissa saker och minns andra.

Lägger Brynäs - Djurgården till handlingarna. Jag hoppas att så snart som möjligt få en sannolikhetsmonologkänsla över det minnet.

Nu väntar en match mot ett mycket intressant Skellefteå AIK. Många tror att dom ska gå långt i slutspelet. Jag är inte lika säker, men jag tycker att laget har många kvaliteter. Dom senaste säsongerna har flera matcher mot Skellefteå blivit fartfyllda, chansrika och ganska oorganiserade. Det har ofta gynnat Skellefteå och därför hoppas jag att Brynäs hittar igen den defensiv som besegrade LHC i den senaste hemmamatchen.

Ekholm fortsätter jubla. Nytt mål igår och jag påminns om en artikel i föreningens medlemstidning. Där berättade han om sina förhoppningar att göra fler mål än vad han gjorde förra året. Han har efter tolv omgångar ökat målproduktionen med 500 %. Jag tror han är nöjd.

Granström? Saknar honom.

Några korta

Jag bryr mig inte ens om att kommentera matchen mellan Brynäs och Timrå. Allt är redan sagt, skrivet, hyllat, risat och analyserat. Däremot kan jag inte hålla mig ifrån att nämna några andra saker som hände igår.

Mattias Ekholm - En värvning som i mina ögon skulle skolas in i laget och förhoppningsvis leverera stort nästa säsong förblindar mig just nu. Han gör mål, tacklar, passar och driver på laget på ett sätt som jag inte trodde han kunde. Jag är mycket imponerad. Låt oss hoppas att det inte är tillfälligt.

Publiken - Klacken har lyfts sig enormt den här säsongen. Känns återigen roligt att kunna konstatera. Numer får man också med sig sittplats på ett sätt som känns bra. Klubben har satsat på supportrarna och det lönar sig, men den stora skillnaden är supportrarna själva. Bra jobbat, Ståplats!

Matchen - Det finns dom som gillar den här typen av Saloonhockey. Visst är det underhållande när man som åskådare inte håller på något av lagen, men när man gör det dyker bara namn på blodtrycksmediciner upp i huvudet.

Pär Mårts - Har inget med Brynäs - Timrå att göra, men när jag läser Rosa Bladet och ser hans kommentarer om straffar i Elitserien känner jag att jag fått en ny vän.